Om en tapper ringkrigare

 

Jag får då och då frågan: Vem är Sveriges främste fajter någonsin?

Jag svarar utan att tveka: Bosse Högberg.

Under en lunch med Håkan – boxningsvän och träningskompis i Höllviken – nämnde jag att jag nyligen hade sett ett klipp från en av Bosse Högbergs proffsmatcher. Det mot amerikanen Diaz i Malmö.

Håkan sken upp och sa: ”I den matchen var jag ”spannapåg”, satt alltså i Bosses hörna”.

Jag såg också den matchen. Året var 1967 och platsen Baltiska Hallen i Malmö. I andra ronden var matchen över. Då hade Diaz utsatts för en minst sagt omild behandling av Högberg. På den tiden gick ringdomaren inte in och bröt matcherna i förtid.

Bosse var en stenkross i ringen. Han gick 43 proffsmatcher, vann 36 av dessa, noterade sex förluster och en oavgjord.

Ett bevis på Bosses tapperhet kom i EM-matchen mot Leveque. Bosse bröt käken i första ronden, men boxades ytterligare 14 ronder. Han vill inte svika den publik som för dyra pengar hade kommit för att se matchen. Högberg förlorade EM-titeln mot fransmannen.

Vad jag minns från Högbergs möte med Diaz i Malmö, frånsett den brutala fajten, var att efteråt rusade hans hustru, sångerskan Anita Lindblom, upp i ringen och utbrast: ”vilken karl jag har”.

Ja, ni kan tänka er hur kvällstidningarnas rubriker såg ut efter den matchen….

Tom Allandh gjorde en dokumentär om Bosse Högberg. ”Kärlek, sjukdom och feta smällar” beskriver på ett bra sätt Bosse Högbergs liv. I mina ögon svensk proffsboxning störste fajter gick bort 2005. Han hade då varit sjuk under ett antal år.

 

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.