Kampsportare ställer alltid upp

I drygt 40 år jobbade jag som fast anställd sportjournalist. 

Boxning, kampsporter fotboll, handboll, motor, hockey och tennis är några av de sporter som jag har bevakat.

Det fanns en kategori av idrottare som var mina favoriter, nämligen boxare, brottare och kampsportare.

Den här kategorin av idrottsmän sprang inte och gömde sig efter en förlust.

För inte så länge sen kunde man sitta och snacka med fotbollsspelarna i omklädningsrummen efter en match. Det är en omöjlighet nu.  I dagens allsvenska uppträder spelarna som om de vore välbetalda rockstjärnor. Trots att allsvenskan har C-status.

I MFF, Helsingborg och Stockholmsklubbarna har man uppfunnit något som heter mixed zone, en form av kohage, där spelare och reportrar ska mötas. Intervjumötena  i kohagen är oftast prövande. Det finns vakter runt kohagen som ser till att reportrarna inte närmar sig spelarnas omklädningsrum.

Inom kampsporterna är allt som det har varit. Man kan få ett snack med en fajter kort efter att han eller hon har gått en match. Framför allt är ringens lejon inte så jävla tränade i konsten att tumgås med massmedia. Boxare och kampsportare bjuder på sig själva helt enkelt och det blir oftast bäst så.

Jag hade förmånen att bevaka hela Armand Krajnc proffskarriär.

Jag blev genom åren en god vän med The Champ.

Jag litade på Armand. Han litade på mig.

Krajnc ställde upp för pressen i vått och torrt. Även när det hade gått mindre bra. Vi blev genom åren väldigt goda vänner.

Jag minns när Krajnc direkt efter den tuffa matchen mot Paolo Roberto höll hov för pressen direkt efter matchen. Det fanns inte på kartan att han först skulle gå och gömma sig en halvtimme innan han uttalade sig. Krajnc hade ett eget målande språk, det gillade man.

Det gör ont när en kampsportare torskar.

I både kropp och själ.

Men en fajter gör inte som en del fotbollsspelare, smiter ut bakvägen för att slippa möta pressen.

1987 mötte Anders Lillen Eklund italienare Fransesco Damiani, en fajt som gällde EM-titeln. Lillen fick däng.

Dagen efter skulle pressen möta Eklund för att få en lägesrapport.

Men ingen Eklund syntes till i hotellobbyn, som var välfylld av reportrar.

Jag tog hissen upp till Lillens våning, gick in på hans rum. Såg en stukad tungviktare som låg i sängen, blåslagen i hela ansiktet.

– Jag ser för jävlig ut, jag kan inte möta folk så här, sa Lillen.

Jag konstaterade att Lillen verkligen så för jävlig ut, men efter ett par minuters  snack var det klart. Lillen följde med mig ner till den väntande reporter och fotografhorden.

 

 

 

 

 

5 kommentarer till “Kampsportare ställer alltid upp”

  1. Anneli
    6 maj 2013 kl 20:19 #

    Men ska egentligen journalister vara bästisar och bundisar med idrottarna?

    Jag blev himla glad över att ni presenterade er som skribenter på ett annat ställe och inte journalister. Visserligen är sport sport men lite journalistisk vett och etikett måste det väl också finnas på den sidan.

    Grävande sportjournalistik, finns det över huvudtaget? Är ni journalister eller kommunikatörer där på sportsidan? Ibland undrar man.

    • Stefan Alfelt
      6 maj 2013 kl 21:58 #

      Jag har varit sportjournalist i väldigt många år och kan garantera att alla svenska sportredaktioner har bedrivit undersökande journalistik. Den stora skillnaden mellan allmänjournalistik och sportjournalistik är att vi alltid konfronteras med de som vi varit kritiska till och granskat. Det skapar respekt åt båda hållen och utvecklar såväl journalistiken som sättet att umgås. Många hackar på sportjournalister utifrån rena fördomar men kolla på tidningar och tv-kanaler och räkna hur många högt uppsatta chefer som fostrats på sportredaktionerna.

  2. Anneli
    7 maj 2013 kl 09:54 #

    Nja, jag tror nog att det kan vara likadant även på politikersidan. Det är ju inte så att dom byts ut särskilt ofta så nog blir det att journalisterna lär känna dom relativt väl. Men det hindrar dem inte från att skriva ”besvärande” saker om partier och enskilda politiker. Även om en del säkert passeras obemärkt för läsaren.

    För min del anser jag att sportvärlden kunde vara hårdare bevakad jämfört med idag eftersom det skulle ge makten och gräsrötterna inom sporten en spegling av verksamheten.

    Ibland tror jag exempelvis att boxningsvärlden fortsätter att snurra på som den gör bara för att ingen belyser problemen där på ett vettigt sätt. Det är en, som jag uppfattar det, väldigt ostrukturerad värld som utgår från det privata tänket trots att det är en organisation som borde ha en organiserad verksamhet utifrån sina 14 000 medlemmar, varav många är barn. Om vi nu ska prata Svenska Boxningsförbundet.

    Visst boxningen är liten som sport och får inte mycket utrymme men tänk till exempel om någon skulle ordna en paneldebatt om några ämnen inom boxningen precis som det görs på andra håll inom journalistiken.

    Belys exempelvis ämnet ringflickor i en paneldebatt och jag tror att det skulle bli en bra sak. Synen på kvinnor/tjejer är för min del oerhört viktig och det är också viktigt att belysa varifrån det här tänket kommer.

    Inom AIBA är det visst bara 1 av 194 nationer som har en kvinnlig ordförande. Men hittills har jag inte sett att boxningen skrivits om från den vinkeln. Det är helt enkelt en hel jäkla massa gubbar i boxningssporten.

    Jag lyssnade på RF-stämman 2011 och blev lätt livrädd när en ledare för ett kampsportförbund högt ställde frågan om tjejer(kvinnor?) ska bestämma över killar i en mansdominerad sport. Hur var det ens möjligt 2011 i Sverige? Och han behövde inte ens förklara sig efteråt för jag såg inga skriverier om det.

  3. Kent Hansson
    7 maj 2013 kl 20:46 #

    Annelie.
    Har du idrottat något själv? Om inte så rekommenderar jag ett besök i en boxnings eller kampsportsklubb. Det vill säga om du är ute efter bra träning och gott kamratskap. Jag har tränat med många duktiga fajters det har gett mig otroligt mycket i form av bra träning, kontakter och faktiskt även vänskap.

    • Anneli
      8 maj 2013 kl 07:32 #

      Jo, jag har varit sekreterare en kort tid i en boxningsklubb. Jag älskade att träna med killarna även om sporten boxning inte passar mig. Men var väl mindre imponerad av organisationen bakom killarna. Det är där min passion ligger.

      Jag har precis pratat mig varm om träningen i en boxninglokal med min syster som har problem med hjärtat och ena knät. Boxningsträning skulle kunna funka perfekt för henne har jag kommit fram till :-).

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.