När boxningen var en lek på skolgården

Håkan Brock och Hansson

Lite senare än skolgårdstiden men fortfarande lika roligt för artikelförfattaren Kent Hansson att leka boxning. Lite tufft motstånd dock, Håkan Brock.

Det är skönt med en tidig powerwalk.

Det är då man rensar skallen och reflekterar på livet i största allmänhet. 

Under dagens 50-minutersrunda poppade barnaårens somrar i Limhamn upp i skallen. Tack vare Ingemar Johanssons bragd 1959, då han blev världsmästare, blev jag tänd på boxning. Jag drömde många nätter om att bli som Ingo, en berömd boxare.

Under ett par somrar var det fotboll och boxning som gällde för oss pågar.

Vi fajtades på skolgården, nere vid fiskehamnen och på Limhamns Idrottsplats. Vi hade namn som Floyd Patterson, Ingo, Archie Moore och Rocky Marciano. De flesta av oss ville naturligtvis vara Ingo. Han var ju vår store idol.

Vi förde protokoll. Alla skulle möta alla. Handskarna bestod av enkla tumvantar. Matcherna varade i tre ronder a två minuter. Stilboxning gav extra poäng, liksom om man vann på ko.

Stämningen var, för det mesta, god. En och annan gnällde efter att ha åkt på en ”magsugare”. Men den som gav upp utan anledning blev kallad lipsill.

Vid ett tillfälle fick dock ”turneringen” ett snabbt slut. Någon hade kommit på att vi skulle ha en turnering på mitt födelsekalas. Sagt och gjort. Sovrummet gjordes om till en boxningsring.

Redan i den första matchen hände det som inte brukade hända. En av kompisarna sprang rakt in i en laddad rak höger. Det var ten and out ett par gånger om. Morsan kom in i rummet och undrade vad som stod på och den roliga leken fick avblåsas. Den uträknade kvicknade till och var med när vi kalasade på tårtan.

I dag hade det väl blivit krigsrubriker om någon hade lekt boxning på skolgården. Men under svensk boxnings glasperiod, i slutet på 50-talet, fanns det något som hette fair play och respekt för varandra.

Kort efter ovan nämnda episod kom Ingemar Johansson till Sibbarps badplats i Limhamn. Uppståndelse var total. Runt klanen Johanson samlades flera hundra personer som bildade en ring runt The Champ. En polis tillkallades och fick dirigera fansen. Jag minns att Ingo och hans hustru var minst sagt irriterade över att man inte fick vara i fred.

I dag sker kampsportsträningen under ordnade former och det tycker jag är bra.

De flesta klubbar har också någon form av knatteträning.

Det är genom glädje och disciplin som killar och tjejer i unga år ska lära sig älska kampsporterna.

Slutligen: jag hoppas att alla har samma behagliga väder som råder just  nu i Höllviken. Klarblå himmel, runt 20 grader. Wonderful.

3 kommentarer till “När boxningen var en lek på skolgården”

  1. Nilla
    7 maj 2013 kl 20:05 #

    Trevlig historia. Av en slump kom jag just över Ingos bok (”sekonderna lämnar ringen”) som jag plöjde. Läst den? 😉 Det känns verkligen hur länge sen det var med 35000 pers på Ullevi för att se en boxningsmatch…

  2. Kent Hansson
    9 maj 2013 kl 11:25 #

    När Ingo mötte Eddie Machen 1958 kom det över 50.000 åskådare till Nya Ullevi. Ja, jag har läst boken. Jag älskar den typen av berättelser

  3. Nilla
    11 maj 2013 kl 11:54 #

    Wow, så pass! Undra om det alls finns på kartan att boxning kan bli en sån stor publiksport igen. Samma här, blir till att läsa mer liknande böcker framöver.

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.