Alexander störst – men hur jämför man?

Alltid roligt med diskussionstriggande frågor som Kents om vem som är Sveriges nu störste kampsportare. Svaren visar att vi har så många olika sätt att se på hur det ligger till.

Själv svarar jag just nu Alexander Gustafsson, men hur jämför man egentligen?

För mig är Gustafsson störst eftersom han har nått toppskiktet i en av de största tävlingarna i världen. Når man UFC som MMA-artist är man i den absoluta världstoppen i en världsomspännande stor idrott med snabb utveckling dessutom. På den nivån finns ingen annan svensk kampsportare för tillfället även om vi har världsmästare i flera olika grenar.

Jag tycker att Teddys kommentar till Kents inlägg är intressant: ”Publikt är det Alexander Gustafsson skulle jag vilja påstå – sportsligt Frida Wallberg!”

Att en sedan många år van bedömare och tyckare sätter en damboxare främst visar om  inte annat på hur långt vi har kommit med jämställdheten här i Sverige. Få andra länder tar damernas kampsport på lika stort allvar som vi gör.

Frida Wallberg har nått så långt som hon har haft möjlighet till än så länge i karriären men jämfört med Gustafssons framgångar kan man inte blunda för den stora skillnaden på MMA för herrar i absolut världsklass och den internationellt sett väldigt lilla damboxningen. Fridas insatser och kvaliteter ska inte på något vis förringas, hon är verkligen oerhört bra, men konkurrensen för Alexander är så mycket större.

Jämförelser och listor är alltid kul. Naturligtvis finns ingen absolut vetenskap bakom åsikterna. Läste Andreas Bruzelius krönika ”The baddest man on the planet” på MMA-Nytt som är en enda lång förklaring om varför just en MMA-fighter måste vara den bästa kampsportaren alla kategorier.

Som exempel på skillnaden tog Bruzelius fram boxaren Ricardo Mayorga, som skulle göra MMA-debut 3 maj, och förklarade initierat varför Mayorga skulle vara chanslös. Nu ville det sig inte bättre än att Mayorga vann en bisarr seger över Wesley Tiffer, men matchen innehöll så många underligheter att den definitivt inte kan tas som intäkt för att boxare skulle vara bättre än andra.

Jag håller med om resonemanget att brottningsmomentet bör vara väldigt avgörande. Om inte annat känner jag till en del krogslagsmål där landslagsmeriterade brottare enkelt besegrat professionella boxare men då har alkohol också haft sin del i bilden, vilket gör resultaten svårbedömda.

I Ryssland tyckte representanter för boxningen att MMA hotade intresset för deras egen sport och skickade upp ett antal hyggliga boxare i buren för att få stopp på utvecklingen. Det lyckades tillfälligt men det kan ha berott på att MMA i Ryssland fortfarande ligger ganska långt tillbaka i utvecklingen. Traditionell brottning är ännu så länge klart större såväl till antalet utövare som intressemässigt.

Personligen tror jag att de flesta MMA-utövare skulle få ganska svårt att fälla någon av bröderna Klitjko innan de fått en rejäl snyting själv och jag minns fortfarande med snudd på avsmak jippot när Muhammad Ali mötte japanske proffsbrottaren Antonio Inoki på Nippon Budokan Arena i Tokyo 1978.

Inoki krälade omkring som en krabba på golvet och försökte fälla Ali med sparkar på benen. Ali gick mest runt för att komma undan sparkarna. Han hoppade till och med upp och satte sig på repen och slog sammanlagt bara sex slag på 15 ronder. En gång fick Inoki ner Ali men slog då en otillåten armbåge i ansiktet. Dessutom skar Inokis skoband upp sår på Alis ben.

Matchen dömdes oavgjord och ingen fann den det minsta  underhållande men märkligt nog anses den vara en bidragande faktor till MMA:s utveckling.

När det gäller frågan om vem som är den elakaste mannen på jorden är jag övertygad om att det är en som aldrig någonsin är inblandad i någon form av organiserad idrott.

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.