Jag fascinerades ännu en gång av filmen om Ingemar Johansson

I  tisdags kväll såg  jag om Tom Alandhs dokumentär  ”Det finns bara en Ingemar Johansson”.

Jag fascinerades ännu en gång av filmen om en av de stora inom svensk idrott.

Sommaren 1959 blev Ingo hela svenska folkets idol. Det var då han besegrade Floyd Patterson i New York. En svensk världsmästare i tungvikt var ofattbart stort.

Fortfarande får jag höra folk som säger: ”hur var det möjligt?”

Första gången jag såg Ingo live var sommaren 1959. Ingo besökte Sibbarps badplats i Limhamn. Hundratals personer stod i en ring runt Ingo och hans familj. Det hjälpte inte att Ingo bad att få vara i fred. Folk stod och glodde på vår världsmästare. När Ingo tog på sig dykarutrustningen hade han ett stort följe på vägen till bryggan.

Som journalist för träffade jag Ingo ett antal gånger i samband med boxningsgalor. 1999 var jag och Armand Krajnc på besök i hans hem på Dalarö.

Ingo visade då upp sitt mästarbälte från 1959. Det blev ett uppslag i Expressen och Kvällsposten.

Tom Alandhs dokumentär om boxaren Ingemar Johansson är värd att ses flera gånger. Det enda jag saknar är en intervju med Edna Alsterlund, Ingos livskamrat under större delen av hans vuxna liv. Onödigt – och ovärdigt – var också att visa en lallande Champ på Bedagården i Göteborg.

 

 

 

 

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.