Därför kan man fascineras av våldet

JCO-bild

Det tar tid att lära sig förstå boxning men när man väl är fast är fascinationen snudd på gränslös av de små nästan omärkliga detaljerna. Foto: Stefan Alfelt.

Ofta möter jag vänner och icke bekanta som förundras över att jag som en ändå tänkande person kan fascineras av boxning och andra kampsporter och det är inte alltid så enkelt att svara på varför. Det är ju ofta så när det är känslor som styr.

Logiskt borde man kanske vara på förbudssidan på grund av det oetiska i att slå på en annan människa och dessutom i dessa sporters värld bli en vinnare om man gör det så bra att motståndaren kanske tuppar av.

Men det finns så mycket mer i utövandet att upptäcka. Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates, som föddes 16 juni 1938 i Lockport, New York är en stor boxningsfan. Hon har skrivit såväl romaner och noveller som pjäser, lyrik och fakta. Hon skriver även under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly och föreslås ständigt som en möjlig Nobelpriskandidat. Till hennes fackböcker hör bland annat ”Om boxning” från 1987.

Joyce Carol Oates skriver så här om sitt eget komplexa förhållande till den brutala sporten:

”För det otränade ögat ter sig de flesta boxningsmatcher inte enbart brutala utan även galna. När ögat blir mer tränat, däremot, börjar betraktaren upptäcka komplexa mönster som ligger bakom ”galenskapen”; vad som mest ser ut som förvirrande enskilda rörelser begriper man som samordnande och intelligenta återkommande aktioner.

Även åskådaren som ogillar våld i allmänhet kan komma att beundra verkligt skicklig boxning – till och med beundra den över alla sunda och förnuftiga proportioner. En briljant boxningsmatch, med kvicksilversnabba rörelser, som utvecklar sig snabbare än sinnena kan uppfatta, kan ha samma styrka som Emily Dickinson gav stor poesi kredit för: du vet att det är fantastiskt när det blåser skallen av dig.

Att följa boxning nära och seriöst är att riskera tillfällen som skulle kunna jämföras med orsaker till flockdjurs gemensamma panikbeteende – en känsla inte bara av att något väldigt obehagligt händer utan att man, bara genom att betrakta det, är en medbrottsling. Denna insikt, eller uppenbarelse, eller svaghet, eller hårklyveri i ens egen hårda hud kan drabba en när som helst, oväntat och oinbjudet; även om det oftast tenderar att svepa över tittaren när denne följer en verkligt våldsam match. Jag känner det som ett svindelanfall – en andfåddhet – en outtalbar motsägelse: en direkt psykisk vämjelse. För det är det också, eller till och med primärt, ett självförakt över alla gränser.

För boxning är inte en metafor, den är i sig själv själva grejen.”

På det ger vi dig 45 minuter med knockouter att smälta JCO:s budskap till.

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.