Eldsjälen Jonathan Brobergs sommarfunderingar

Värmen håller Sverige i ett järngrepp.

Sommaren 2013 är den skönaste på länge.

Det är under den här årstiden vi laddar batterierna inför höstens utmaningar.

Mr Ringside bad Jonathan Broberg, informatör på Svenska Budo och Kampsportförbundet om lite sommartankar, på hur han ser på sitt jobb, på de utmaningar som ligger framför kampsports-Sverige.

Jonathan älskar kampsport och – Djurgården. Här är hans vackra tankar i början på augusti, i det väderleksmässigt varma landet Sverige:

”Jag är inne på min fjärde och sista semestervecka denna sommar. Det har onekligen varit en svensk sommartid väl värd att minnas. Jag själv semesterfirade såsom jag brukar, det vill säga en sejour på Gotland och en i Stockholms skärgård. Kampsporten den firade samtidigt, med ett gäng svenska framgångar.

Den 27 juli 2009 anställdes jag som informatör på Svenska Budo & Kampsportsförbundet. Det betydde i år att när jag lämnade för semester firade jag också fyra år på förbundet.

Aldrig förr har jag stannat längre på ett arbete än inom kampsporten. Och då har jag ändå haft förmånen att arbeta på Djurgården Fotboll och vara egenföretagare.

Jag älskar mitt arbete, det är lite som den svenska sommaren – den går fort, den förändras, den är varm och när man är ifrån den längtar man bara tillbaka dit.

Min farmor är för mig en livets vägvisare. Även om hon vandrade vidare 2006 är hennes andliga väldigt påtagligt levande runt mig ändå. Hon föddes på en av Gotlands äldsta gårdar och hennes släkt finns fortfarande kvar i stor utsträckning runt Sudret.

Att resa dit varje sommar har varit mitt sätt att fördriva somrarna – jag har kastat kalkstenar i vattnen där, jag har plockat vilda jordgubbar (som gotlänningarna kallar nakjar), jag har ätit saffranspannkaka och keip-soppa, vandrat sjungandes ensam kring stenstränder med häckande havsörnar med endast havets brus som bakgrundsmusik sedan jag tog mina små första stapplande steg. Det låter kanske inte så unikt, vårt avlånga land är frapperande vackert på många ställen – men för mig är somrarna på Gotland en källa för avkoppling, och en vandring bland minnen från förr. I den fagraste av miljöer.

Så när våra svenska thaiboxare var igång under EM i Lissabon befann jag mig samtidigt med min sambo grillandes bland kalkstensfossiler vid havet. Det var nog den optimala semestern – i alla fall för mig.

Kampsporten i Sverige har gått framåt på så sätt att det är svårt att försöka se in i kristallkulan för att skåda var idrotten befinner sig någonstans i framtiden.

De som säger sig ha koll, de säger att mindre idrotter (dit räknas kampsport) är beroende av stjärnor för att få ett uppsving. Visst är det så, för många. Men inte så mycket för oss inom kampsporten.

För när nu svensk triathlon gnuggar nävarna åt Lisa Nordéns framfart ska man också förstå att utan Nordén hade idrotten levt en rätt undanskymd tillvaro. Detsamma gäller skidskytte, som utan stora svenska medaljlägen förtvinar alltmer.

Men inom kampsporten har vi under alla år vant oss vid att vara den idrott som får klara sig lite på egen hand. När damerna i fotbolls-EM (med rätta) klagar på att männen inom fotboll tjänar groteskt mycket mer än de själva, skulle de kanske må bra av att se hur idrottarna inom kampsport har det. Här tjänar knappt någon några pengar. Kvinna som man.

Vi inom förbundet har verkligen försökt att ändra på detta. Vi har stått på våra piedestaler och inför det svenska idrottsetablissemanget påtalat det orättmätiga i att vara kampsportare idag – och nu börjar folk lyssna på oss. Våra slagord börjar få fäste.

Vi har en bättre politisk grund att stå på och bygga från idag än kanske någonsin – för några år sedan bara hade vi en vanvettig idrottsminister som ville förbjuda all kampsport i Sverige, med tanke på att UFC fyllt Globen två gånger inom loppet av ett år kan man ju konstatera att Bosse Ringholm inte riktigt lyckades med sin kampsportsmission.

Medialt sätt lever kampsporten fortfarande i skuggan av de största idrotterna, även om vi de senaste åren gått framåt ofantligt mycket.

Men till skillnad från andra mindre idrotter som dansar en sommar bygger kampsport något annat, något mer fundamentalt – man blir inte kampsportare för att man ska tjäna pengar, man blir det för att man älskar det man gör.

Och älskar man något tillräckligt mycket har man med sig det hela livet. Därför kan vi då och då se kampsportare som högt upp i åldrarna fortfarande hävdar sig på tävlingar, därför kan vi se äldre träna med yngre – och få något ut av det.

Då andra idrottsförbund tvingas inse sina begränsningar, eller rättare sagt vägrar ta hand om de som inte riktigt hänger med eliten, bygger vi inom kampsport en livsstil. Det största beviset på det är att kampsporter tar hand om sina utövare – vi är inte i behov av Korpen.

Det är också saker som vi har påpekat för RF-pampar, för beslutsfattare och så vidare. Nu först kanske vi kan börja skönja en viss framtidsoptimism på åtminstone hyggligt lika villkor som andra idrotter.

Och det kommer att behövas. Likt somrarna på Gotland för mig växer kampsportare också fram ur anor och från de äldre generationerna. Det är de banden som gör att vi gemensamt också kan bygga vidare.

Jag läste också någonstans att all verksamhet behöver sin rockfestival då och då. Skribenten syftade då till politikens Almedalsvecka och menade att den Visbyveckan är politikens rockfestival.

Inom kampsport idag måste sägas att UFC är vår rockfestival. Det är i huvudsak mot UFC som de flesta kampsportare riktar sina blickar, likt svenska hockeyspelare som vill till NHL.

Alexander Gustafsson är snart huvudbandet på denna kampsportens rockfestival. Den timide och oerhört sympatiske Arbogakillen kommer i september att gå sitt livs viktigaste, och svensk MMA:s viktigaste match hittills. Titelmatchen mot Jon Jones blir höstens stora kampsportshändelse – ja, det blir faktiskt en av svensk idrotts största hösthändelser.

Jag minns när jag började på förbundet för fyra år sedan. Det hade börjat tisslas och tasslas i leden om denne Gustafsson och att han kanske skulle kunna få en match i UFC – ett kontrakt rent av. Jag bestämde mig för att träffa Alex. Vi tog en fika.

För mig var det samtalet som att sitta med en god vän. Vi pratade om i princip allt och Gustafsson var mycket tillmötesgående och ville mig väl. Han brydde sig.

Samtidigt var han lite upprörd. Han var less på att media inte följde svensk kampsport. Han var less på att få försvara sig mot allmänhetens nedvärderande syn på kampsport. Han var less, men inte uppgiven.

Han ville ändra på allt det där. Han sa till mig då – och det glömmer jag aldrig – att han hoppas att hans karriär skulle kunna underlätta för nästkommande kampsportare, likt Petters karriär betydde för svensk hiphop.

Gustafsson må vara underdog mot Jon Jones. Stor underdog. Men i och med sin resa inom UFC har Alex redan vunnit. Han kanske inte slår Jones, men han är en sann vinnare ändå.

När min farmor valde som 16-åring att flytta från Gotland till Stockholm påbörjade hon en resa där varje litet beslut hon tog betydde att jag kan sitta här idag och skriva dessa rader. Alla människor har liknande berättelser och liknande livsfundament. Men det är vad vi gör av dessa insikter som utgör en skillnad, eller någon mening.

När man tänker på det är det rätt otroligt att allt ändå blivit som det har blivit.

Tack för mig, i hopp och tro om en enastående annalkande svensk kampsportstid.”

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.