En film som fick mig att dra efter andan

De här raderna om filmen ”Öga mot öga” tände jag på i måndags kväll:

”Kanadensisk-amerikansk dokumentär från 2009. Muhammad Ali blev trefaldig världsmästare i tungviktsboxning och vann över de flesta topp-boxare under boxningens gyllene år. Han symboliserade sporten för generationer av fans. I den här dokumentären får vi ett nytt perspektiv på idrottslegendens liv och karriär. Vi får även möta 10 berömda boxare, som risar och rosar Ali och fyller i luckorna i den fascinerande berättelsen om en av världens mest älskade och inspirerande idrottsmän genom tiderna”.

Jag satt som fastklistrad under hela filmen. Det var en film som fick mig att dra efter andan. Jag älskar den här typen av äkta boxningsdokumentärer.

Alla mina tungviktsfavoriter fanns med på ett hörn. Som Muhamma Ali, George Foreman, Joe Frazier, Larry Holmes och Ken Norton.

Det skiljer en ocean mellan 70-talets tungviktsmästare och dagens mästare.

När ovan nämnda tungviktare härjade handlade det om fart, explosivitet, teknik och en jävla slagstyrka. Ali var dessutom en första klassens showman.

I dag är tungviktsmatcherna oftast rena sömnpiller. Bröderna Klitjko är överlägsna men tråkiga.

De tre matcherna mellan Ali och Frazier är klassiska. Jag drog efter andan när jag såg duellerna. Matcherna var otroligt tuffa, spännande och underhållande.

De flesta sporter har gått framåt.

Men tungviktsboxningen var vida bättre förr.

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.