Låt inte censuren segra

Läser den här artikeln i Sportbladet och blir beklämd.

– Vi tyckte att det var korkat att utmana systemet, säger Tomas Riste, ordförande i Svenska friidrotssförbundet, om att Emma Green Tregaro bytte regnbågsfärgerna till rött på naglarna när hon hoppade final i VM.

Ska man inte utmana ett korkat system?

Riktigt tråkig är Ristes defensiva inställning till de ännu högre makterna i IOC.

– Hade detta skett under ett OS vete tusan om inte Emma och Moa Hjelmer suttit på första flyget hem. IOC:s regler är betydligt hårdare.

Riste menar också att det som skett får konsekvenser för vilken tillgång media kommer att få till de aktiva på kommande mästerskap. En defensiv attityd i stället för att våga fullfölja utmaningen som Emma inledde.

Alla regler är inte värda att följa bara för att de finns. IOC och många andra makthavare inom idrotten regerar med en obehaglig självgodhet. De ser sig som ofelbara, ståendes över all kritik.

Emma Green Tregaros subtila protest kunde lett till att hon diskades för att ha framfört en politisk åsikt. Jag tycker mer att det var en humanitär protest. Ett kärleksbudskap.

Ska idrottens makthavare kväva den typen av åsiktsyttringar tycker jag att Riste och hans styrelsevänner hellre bör föra debatten med de internationella makthavarna än att han kväver budbärarna (pressen) och fegt backar undan för maktens censurvilja.

Att jag skriver detta i en kampsportsblogg beror på att den här kampen behöver föras inom i stort sett all idrott. Det handlar inte om antigaylagar i sig utan om att alldeles för många internationella ledare när de nått makten använder den mest för att positionera sig och befästa eller helst stärka sin egen maktposition.

Jag tror inte att vi behöver skrapa speciellt mycket på kampsportförbundens ytor innan vi hittar exempel.

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.