Friidrottsordföranden en harmlös fjant – det finns mer tveksamma svenska ledare

Min kollega Mats Wennerholm på Aftonbladet reagerade som jag på friidrottsordföranden Tomas Ristes idiotiska kommentarer angående Emma Green Tregaros eleganta markering mot de ryska antigaylagarna och Mats valde att kräva Ristes avgång.

Eftersom Mats vet mycket mer om den här figuren än jag vet tvivlar jag inte en sekund om vem jag ska hålla på även om Riste väljer att kontra med att han skrattar åt Wennerholms kommentarer.

– Mats får skriva vad tusan han vill. Jag bryr mig faktiskt väldigt lite om vad han tycker. Jag har egentligen inte ens lust att kommentera hans trams, säger Riste till Sportbladet.

Alltså en ny arrogant von oben-attityd. Ännu en ledare som sätter sig själv ouppnåelig över all kritik. En självupptagen fjant som inte begriper vem han är satt att serva med sitt ämbete.

Såna har vi gott om och de kommer och går obemärkta av historien. Mer irriterad blir jag av att höra Stefan Lindeberg, ordföranden i Sveriges olympiska kommitté som upprepar mantrat att manifestationer typ att bära regnbågsflaggan vid inmarschen till vinter-OS i Sotji nästa år skulle vara ett brott mot internationella olympiska kommitténs förbud mot politiska ställningstaganden och som därmed skulle kunna resultera i att den svenska truppen skickas hem.

Kanske hade det blivit Sveriges största seger i OS i så fall.

Sverige är ingen bananrepublik i OS-sammanhang. Vi har en av de mäktigaste ledarna i Gunilla Lindberg men vad jag vet har hon aldrig någonsin utmanat eller försökt att få till förnyelse och förbättringar i den maktfullkomliga värld som IOK representerar.

Under OS i Sarajevo jobbade hon i och för sig en del för att förbättra relationerna mellan Sverige och värdnationen när SOK bjöd på en pressmiddag. Jag hade henne till bordet och på andra sidan henne satt Prins Bertil som kom två timmar för sent till bjudningen och innan prinsen var på plats kunde middagen inte börja.

Det var en sjurätters med obegränsat av vin och annan dryck. Man sippade i sig några centiliter och i samma sekund som glaset landade på bordet var det fyllt igen.

Vi åt och drack med gott humör, alla utom huvudgästen. Prinsen. Som drack och petade lite i maten. ”Prinsen måste äta”, väste Lindberg eftersom värdarna på restaurangen var förtvivlade då de trodde att deras mat inte var tillräckligt bra för en kunglighet.

Men prinsen ville bara snacka med mig om min dåvarande sportchef på Arbetet, gamle storsprintern Lennart Strandberg, och plötsligt reste han sig och sa: ”Nu är klockan vid midnatt. Då går vi hem.”

Alla fick bryta upp. Vi fick inte ens äta sista desserten och den behövdes sannerligen inte men hade säkert varit god.

Gunilla Lindberg försökte men lyckades inte att styra upp situationen den gången.

Jag är inte säker på att hon har försökt så värst mycket mer efter det.

 

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.