Malmstens tränare ställer sig frågan: ”Blev tragedin Artur Hendler Pers öde?

Den förre boxaren Per Malmstens död har gripit tag i många människor. Pers broder Rickard har här i Mr Ringside skrivit fina minnesord om sin broder. Här är det Pers tränare i Landskronas Boxningsklubb, Jan Månsson, som i Mr Ringside berättar om sitt liv med den store boxningsprofilen Per Malmsten.

 

Det är en varm och äkta berättelse

Månsson ställer sig på slutet av berättelsen frågan ”blev tragedin Artur Hendler Pers öde? Vi får aldrig något svar. Det är mycket ledsamt. Per är borta”. 

”Fredag den 13 september blev en sorgens dag då jag hörde att Per Malmsten min f.d boxare och vän hade avlidet 42 år gammal. Det är med sorg i hjärtat jag tänker på Pers föräldrar Ingela och Kitte samt hans yngre syskon. Jag har talat med Kitte efter det tragiska beskedet, men efter en sådan händelse blir man lite stum och har svårt att tackla det inträffade så snabbt. Men tankarna far runt i huvudet och man undrar vad det är som gick snett. Per var en oerhört snäll och artig grabb, men samtidigt annorlunda och tog livet med en klackspark. Jag älskade denna påg som jag älskar mina egna söner. Per kom till mig på Landskrona boxningsklubb när han var i tolv års ålder. Denna yngling for runt i träningslokalen, skulle prova på allt samtidigt och verkade allmänt rastlös. Snacka gjorde han så man hade svårt att hänga med, men jag föll snabbt för den blonde gänglige killen som hade en charm utöver det vanliga.

 

Han berättade då att hans far var Kitte Malmsten och han kände jag från min egen ungdom. Där var många likheter med fadern, samma varma humor. Per kom regelbundet till träningen och ville sparra så ofta han kunde. Snart började han gå matcher och radade upp seger efter seger. Han utvecklade en rak vänster höger kombination som kändes som en hästspark. Jag har varken tidigare eller senare känt något liknande. Han slog också några riktigt ruggiga knockouter. Otaliga är de gånger jag körde med Per till Helsingborg eller till BK Fox i Malmö för han skulle få hårdare sparring. Men snart hade Armand Kranjc och Dennis Jönsson vuxit till sig och Per fick den sparringen han behövde i Landskrona. Per blev Svensk juniormästare och landslagsman. Vi åkte också till Göteborg tipsextra, där han boxades i en direktsänd Tv-match i ett VM- kval. Där hade vi också en heldag med Ingvar Oldsberg, Ralf Edström och Leffe Carlsson. Man åker tillsammans på tävlingar och mästerskap, man äter och sover tillsammans och kommer varandra mycket nära.

 

Jag upplevde många roliga stunder med Per och den mannen hade kommentarer till allt. En morgon när jag vaknade på ett hotell i Gbg var Per inte i sin säng. Jag hittade honom i badrummet invirad i täcket. Jag frågade varför han låg där, svaret blev att jag snarkade som fan och det hördes som en korsning mellan en oxe och spädgris.

April 1989 anordnades Landskrona box-open och Per skulle möta Göteborgaren Artur Hendler. Per träffade med ett par hårda slag och matchen var slut. Men det var illa med Artur som i ilfart fick föras till Lunds Lasarett. Vi förstod att det var illa, men inte så illa som det till slut blev. Vi trodde att allt skulle ordna sig när Artur låg på sjukhuset.

Per hade match dagen efter. Vi rådfrågade visserligen matchläkaren vad han tyckte om att Per gick upp i ringen så snabbt efter den otäcka händelsen. Men han menade att det fick vi själva avgöra. Per vann och blev La-box-open mästare, men till vilket pris. Den 1 maj 1989 blev en mörk dag. På radion kom beskedet att Artur Hendler avlidet av skadorna från boxnings matchen. Jag kontaktade Per som först inte trodde det var sant. Men det var sant. Vi bestämde att vi skulle hålla upp med träningen och det gjorde vi också ett bra tag. Per skickade ett skrivet kort till Arturs föräldrar och beklagade, men det är en droppe i havet.

 

Efter denna tragiska händelse har jag i efterhand många gånger tänkt, gjorde La-box-klubb rätt, gjorde jag rätt? Skulle vi skickat Per till en psykolog så han fick prata av sig om händelsen? Jag har inget bra svar, men jag tyckte att det aldrig blev samma Per igen, eller, är det bara en efterhandskonstruktion? Efter Arturs död döptes Per till dödsboxaren på så gott som alla löpsedlar. Det ringdes från alla tidningar dag som natt. Per hade hemligt tel-nr som tur var, så jag fick ta samtalen. Det var rena hetsjakten och det gjorde inte saken bättre, men ett samtal var positivt. Det var ishockey profilen Lasse Lilja från La, han bjöd Per och mig på middag ut till Ålabodarna. Han hade hört att Per var ett jagat villebråd och kunde ordna så att Per kunde lämna Sverige i det snaraste. Samma kväll åkte Per till Schweiz, hem till fotbollstränaren Tord Grip som då tränade Young Boys. Där stannade han en vecka och deltog också i träningen. Per var ju också en alldeles ypperlig fotbollsspelare. Han hade kontrakt med Landskrona Bois som åg superettan, men velade vad han skulle satsa på, boxningen eller fotbollen. Vid ett tillfälle frågade han mig vad jag tyckte, jag svarade fotbollen som jag tyckte kändes säkrare. Men så blev det inte, han valde boxningen och inget fotbollskontrakt. Vid det tillfället var jag samtidigt lagledare i Billeberga fotbollsförening div 6. Detta var en nivå som han kunde kombinera med boxningen. Per gjorde genast succé’. Löpte från sina försvarare och gjorde mål i princip när han ville.

 

1990 blev det comeback för Per i Hilleröds öppna i Danmark. Då ringde en Stockholms tidning och frågade om Per skulle boxas i Danmark, vilket jag inte kunde neka till. Skribenten tog flyget till Köpenhamn och taxi till Hilleröd. Han tog några färgbilder på Per när han sträcker händerna i luften efter segern i Hilleröds öppna. De bästa bilderna jag sett på Per, sen åker han tillbaka till Stockholm, men fortfarande kallades han för dödsboxaren. Jag ler ofta då jag tänker på när Per blev intervjuad av någon tidning. Jag förmanade honom ofta att ta det lite lugnt när han blev utfrågad. Men fick han en fråga kunde han fyra av en kanonad av ord och meningar så det var svårt att hänga med i tempot. Efteråt var det en fröjd att höra hans ursäkter och bortförklaringar. Per skojade mycket, men inte om sin Mor och Far, dessa talade han alltid väl om.

 

Per hade kvaliteter och många bra förutsättningar.

Per var en mycket duktig fotbollsspelare, en suverän simmare (skånsk juniormästare) och en otrolig boxningstalang. Han fick erbjudande om att bära och göra reklam för underkläder, men varför i helvete kunde han inte ta någonting på riktigt allvar?

1995 hade jag avsagt mig jobbet som tränare på La-boxningsklubb, men först skulle SM i Gävle avverkas. Jag åkte dit upp med Per och Armand Kranjc. Per hade redan då tappat fokus, så jag var mycket tveksam till hans medverkan, men Per lovade att det inte skulle bli några problem med orken. Tyvärr besannades mina farhågor, Per föll på konditionen, detta som hade varit ett av hans starkaste vapen. Det blev också sista matchen för min del med Per. Bättre gick det för Armand som boxades i finalen mot Roger Petterson. Att inte Armand blev Svensk mästare 1995 har jag aldrig förstått, det var ju Armand som skapade matchen.

På tågresan hem till Skåne slog vi följe med Höllviken killarna och min tränarkollega Christer Ekberg. Jag sa till Christer att det var slut med boxningen för min del. Han var i sällskap med en boxningsledare från Tyskland, dom talade om att dom hade en del utbyte med varandras klubbar. Någon efterträdare efter mig var inte utsedd i Landskrona.

Armand tände på idén med Tyskland och försvann till Höllviken efter SM. Vi pratade även om Per som jag sa var en mycket duktig fotbollsspelare. Christers kompis Tysken hade tydligen någon fotbollskontakt i Lübeck, så Per tog sig till Lübeck och provtränade, men han tog det mer som ett litet äventyr, så det rann ut i sanden.

Per höll sedan upp med boxningen i tre år. 1998 gjorde han comeback i Malmö mot mycket bra motstånd och vann, men utan min medverkan. Detta blev också Pers sista match. Ibland mötte jag Pers föräldrar på stan, vi visste båda att han inte mådde bra så man undvek att tala om det.

 

Men frågan kvarstår, blev tragedin med Artur Hendler Pers öde? Vi får aldrig något svar, det är mycket ledsamt, Per är borta. Per var en orolig själ, men jag hoppas innerligt att han nu fått ro”.

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.