Maria och hennes skugga

Mr Ringside har sett filmen om Maria Lindberg. En stark berättelse som dock saknar en viktig detalj.

Fredric Ollerstams film om Maria Lindberg är en gripande berättelse om en passion många säkert har svårt att begripa.

Hur Maria kämpar för att få boxas trots en allvarlig hjärnskada i samband med en boxningsmatch i unga år.

– Jag måste få chansen att visa min kapacitet, sammanfattar hon sin drivkraft.

Just den vilja som också orsakade hennes nu så svåra situation.

Filmen inleds med den katastrofala matchen i Åbo 16 maj 1999.

Maria kommenterar själv hur hon rör sig långsamt, oförmögen att boxas ordentligt och när hon till slut bärs ut ur ringen konstaterar Maria att det ser ut som att hon är död.

Bilderna är starka. Inte olika de hemska scenerna efter Frida Wallbergs knockoutförlust.

Maria hade varit sängliggande med huvudvärk och när hon och hennes tränare Bert V Johansson-Munk tog en promenad på dagen innan hon skulle upp i ringen gjorde det ont hela tiden.

Tränaren ville inte att hon skulle gå upp men backade för Marias heta önskan om att få boxas på den internationella galan där både USA och Kanada ställde om med landslag.

Det fanns inte i Marias värld att inte gå upp i ringen.

– Det har lite grand alltid varit min stil. Att inte backa, säger hon.

En katastrofal inställning och visst kan man så här 14 år senare klandra hennes tränare för att han inte stod på sig och stoppade henne, men det är inte den ansvarsfrågan filmen handlar om.

Filmen berör tiden efter skadan. Marias närmast fanatiska kamp för att få visa att hon är världens bäste boxare.

Hennes mamma, Britt Lindberg, jobbar själv med hjärnskador inom vården och avskyr, som säkert de flesta mödrar gör, när hennes dotter boxas.

– Hon är egentligen väldigt ödmjuk men när det handlar om boxning är hon som förbytt. Det är någonting som händer som jag inte förstår, säger Britt i filmen.

Men mamma har gett upp och insett att hon inte kan påverka Maria till att sluta.

Andra ger inte upp och det är här jag tycker att filmen saknar en oerhört viktig pusselbit.

Skuggan heter Per-Åke Persson.

En i boxningskretsar inte okänd skribent på olika boxningssajter. I filmen anklagas han för att vara mannen som bearbetar utländska förbund med mejl och kanske andra skrivelser för att stoppa Marias möjligheter att boxas med utländsk licens.

Han anklagas som en direkt lögnare när Marias livs chans – en VM-match mot Cecilia Braekhus – stoppas för att Persson ska ha skrivit till den norska superstjärnans sponsorer.

Maria Lindberg frågar sig varför och konstaterar att Per-Åke är väl insatt och ständigt letar efter information om hennes kommande planer.

– Han vill vara en del av det samtidigt som han vill motarbeta det, säger Maria.

Eftersom jag själv med min journalistik är en del av boxningen har jag självklart hört dessa rykten tidigare men som journalist vänder jag mig mot att Per-Åke Persson inte ges chans att åtminstone säga inga kommentarer i filmen.

Han visas upp som den anklagade men konfronteras inte.

I stället åker Maria Lindberg till Stockholm och träffar boxningsförbundets ordförande Björn Rosengren som tar fram sin iskalla advokatuppsyn när han okänsligt sågar Marias drömmar.

– I min värld tycker jag att det är väldigt ansvarslöst av dig att boxas, mot dig själv så att säga. Tyvärr är det så att du inte ska boxas, så du blir en symbol för det man inte ska hålla på med, säger Rosengren och Maria ser närmast förkrossad ut.

För mig är det en stark film, men jag kanske inte är rätt person att bedöma eftersom jag känner alla inblandade och dessutom känner oerhört mycket för Maria Lindberg.

Hon är en sympatisk tjej med ett brinnande intresse. Hon visar inte upp några som helst tecken på skador och är, som hon påpekar i filmen, mer undersökt än någon annan.

Jag kan givetvis inte hävda att det är ofarligt för Maria att boxas men jag kan heller inte säga att det skulle vara farligare för henne än för någon annan.

Vad svenska boxningsförbundet skulle få kritik för om Maria skadas på nytt i en gala utomlands någonstans i världen begriper jag inte.

Förbundet ger henne inte licens i Sverige, det kan jag förstå, men att inta en evighetslång beskyddarinställning känns för mig mer som ett prestigetänkande än som ett medicinskt berättigat veto.

Jag tror att det blir reaktionen hos de som ser filmen – låt Maria bestämma själv.

Folk har mycket större acceptans för att man ska få fatta egna beslut om sitt liv än vad vissa maktmänniskor tror.

Filmen är producerad av WG Film i Malmö.

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.