När vi var kungar

Adrian "Gäddan" Granat har förlorat en match. Han är långt ifrån slut för det. Foto: Stefan Alfelt

Sitter i natten och tittar på CMore Extremes Greatest Fighters Archive som visar historiens bästa knockouter listade av boxningsexperten Bert Sugar. Det leende oraklet med hatten och cigarren som sina attribut som tyvärr avled bara 75 år gammal för två år sedan i en hjärtattack eventuellt framkallad av hans kamp mot lungcancer.

Det är feta smällar och de passerar en efter en i rutan, alla de som lämnade sporten skadade. Ingo, Floyd, Joe Frazier, Muhammad Ali som levt med Alzheimers i 20 år nu och alla de som dött långt innan både du och jag började följa boxningen. Tuffingen Tommy Hearns kommer in i studion och ser pigg ut men sluddrar oroväckande.

Sugar Ray Leonard och Michael Moorer, som ställer upp i studion i Gleason´s gym för att prata om knocken han åkte på när George Foreman blev världens då äldste världsmästare som 45-åring, verkar omärkta men ingen av dem gick så värst många matcher för mycket. Sugar Ray gick totalt 40, Moorer 57.

I TV4 har jag tidigare hört Mikaela Laurén säga att tragiken med Frida Wallbergs knockoutförlust blev ett uppvaknande och att den fått henne (Laurén) att ändra sin träning så att hon ska kunna stå emot olyckliga knockoutslag.

Tyvärr kan man inte träna sig till det.

Det enda som verkligen fungerar som The noble art of self defense är den taktik Sugar Ray Leonard alltid sa att han boxades efter. Att slå ut motståndaren så fort det överhuvudtaget är möjligt. Så länge motståndaren kan stå upp i ringen är han eller hon ett obehagligt hot.

Att boxning är farligt hoppas jag att varje sund människa begriper. Men långt ifrån alla lämnar sporten skadade trots att de knockats fruktansvärt flera gånger om. Vi har ett lysande exempel i Sverige i Paolo Roberto som direkt efter sin sista förlust, som var en grym knockout, bytte bana och när vi i dag ser honom som programledare, kokboksförfattare eller allmäntyckare tror jag inte att någon ser honom som en hjärnskadad boxare.

Jag tycker att det allt för ofta fokuseras på boxningens negativa följder, även om man absolut inte ska förringa eller förtiga dem. Vad som alldeles för sällan nämns är boxningen positiva inverkan på individen.

Och då menar jag inte enbart klassresor från slummens brottslighet till mångmiljonvillor i flotta bostadsområden. Jag tänker på kicken och självkänslan boxningen skänkt så många. Mikaela Laurén som boxas om WBC-titeln i Västerås i kväll har levt ut sin dröm och på egen hand skapat en med hennes förutsättningar fantastisk karriär.

Jag är övertygad om att det har gett henne en självkänsla hon förmodligen inte hade kunnat skaffa sig på något annat vis.

Många ser i dag Muhammad Ali som ett vrak och som ett sådant ett bevis på boxningens negativa kraft. Jag ser det inte så och jag är helt säker på att Ali inte heller ser sig som ett offer.

Under en lång tid dominerade han världen. Han använde sin boxningstalang för att göra sig hörd och han lyckades bli en av 1900-talets mest omtalade och beundrade män trots att han startade med allt mot sig. Färgad i ett USA som ännu inte skakat av sig slavtänkandet.

Alis mest spektakulära seger kom när han knockade George Foreman i Zaires natt 1974. En tungviktsmatch som engagerade hela världen i tre månader och som Leon Gast sen gjorde den fantastiska dokumentärfilmen When we were kings om.

När vi var kungar.

Det är en titel som säger exakt vad det handlar om utan att egentligen ha något med de bilder som visas eller det som sägs i filmen att göra. En titel som förmedlar känslan hos de som tror på sin egen överlägsenhet i ringen.

Och orkar du läsa ännu mer så är detta vad jag skrev i Aftonbladet på 40-årsdagen efter The Rumble in the Jungle:

 

Ali boma yé. Ali boma yé.

I dag är det 40 år sen som det afrikanska stridsropet ekade i Zaires våtvarma natt.

Döda honom, Ali!

The Rumble in the Jungle. Mullret i djungeln. Muhammad Ali mot George Foreman i boxningshistoriens mest spektakulära match.

– Om du anser att världen blev överraskad när Nixon avgick, vänta då tills jag sparkar Foreman i ändan, sa Ali inför matchen.

George Foreman var som 25-åring obesegrad världsmästare med 41 raka vinster, varav hela 38 på knockouter. Han ansågs oslagbar.

Muhammad Ali hade gjort comeback efter att han 1967 fråntagits sin världsmästartitel och blivit avstängd i fem år för att ha vägrat delta i Vietnamkriget. Han slapp fängelse och boxningens karenstid kortades så att han kunde göra comeback 1970. 1971 gick han en fruktansvärt tuff förlustmatch mot nye tungviktsmästaren Joe Frazier.

Efter förlusten besegrade Ali alla andra utmanare och fick 1974 revansch mot Frazier i vad som var en kvalificeringsmatch för att få gå upp mot Foreman som tagit titeln från Frazier.

Ali ansågs för gammal, 32 år, och för vek för att klara av den enormt hårt slående Foreman, men en ny aktör steg in och såg till att matchen blev av. Don King.

En nattklubbsägare och arrangör av illegalt spel som suttit fyra år i fängelse för att ha dödat en man i ett gatuslagsmål erbjöd Ali och Foreman den då hisnande summan fem miljoner dollar vardera för att gå upp i ringen mot varandra.

Det fanns ett problem med erbjudandet. King hade inte pengarna.

Hans lösning på problemet var osannolik på alla sätt och vis. King fick kontakt med Zaires diktator Mobutu Sese Seko som då ansågs vara världens sjunde rikaste man med eget Boeing 757 som han och hans familj flög till London för att shoppa med då och då.

Diktatorn som vältrade sig i lyx tyckte det var en kanonidé att arrangera matchen i hans land (nuvarande Demokratiska republiken Kongo) och hostade upp pengarna, som trots det dåvarande värdet ändå bara var en spottstyver för honom.

– Matchen kommer att locka tusen miljarder människor. Ali tänder till och med de döda, sa den då okände King som snabbt gjorde sig till en ökänd världscelebritet.

Matchen spikades till slutet av september 1974. Boxarna med deras stora följen och ett drygt hundratal journalister från hela världen åkte till Afrika och la sig på hotell i Kinshasa ett par månader innan matchdags för att vänja sig vid den extrema värmen.

Inledningsvis hade alla varit mest frågande angående valet av plats för matchen. Som exempelvis den kände boxningsskribenten Jim Murray som skrev:

”Dom ska boxas om världsmästartiteln i tungvikt i Kongo. Antar att Mount Everests topp var bokad.”

Varje dag under den långa uppladdningen blev ett jippo med den karismatiske Ali kontra den buttert introverte Foreman som tränade till vad den världsberömde författaren Norman Mailer som följde spektaklet beskrev som dödsmusik på hög ljudnivå i gymmets högtalare.

Ali höll hov. Han häcklade journalisterna som okunniga spridare av direkta felaktigheter som gjorde världens boxningspublik okunnig. Det var okunnigt att tro att Foreman skulle vara överlägsen. Helt enkelt därför att Ali var så mycket bättre, vilket journalisterna inte begrep.

– Ni vita ska veta att en färgad man har ganska enkelt för att skrämma en vit man medan en färgad inte skräms av en annan färgad, sa Ali och gjorde som han alltid gjorde politik av ett i den oändliga raden av eftersnack till träningspass.

Ali dompterade journalisterna och älskades av Zaires befolkning. När han stod upp mot Uncle Sam och vägrade att delta i Vietnamkriget blev Muhammad Ali en hjälte i tredje världen. Han hade hundraprocentigt stöd i Afrika och njöt av det.

I det andra lägret blev George Foreman alltmer paranoid. Han kunde slå 600 perfekta tunga slag i följd på en sandsäck men i huvudet spreds en skräck. Han kände att eftersom Ali älskades av alla så var han folkets fiende och han fruktade allt och alla. Rädd för att dricka vattnet han fick. Rädd för att äta maten. Allt kunde ju vara förgiftat.

Foreman ville bort från Zaire och när Mobutu insåg det lät han soldater hämta Foremans pass vilket i praktiken gav amerikanen husarrest fram till hans livs största lönecheck. Till på köpet skadade sig Foreman på träning så att matchen fick skjutas framåt en månad till 30 oktober.

På den för amerikansk tv tidsanpassade invägningen rusade Foreman in klädd som en afrikansk krigare och möttes av 20 000 gratis insläppta afrikaner som vrålade Ali boma yé som svar på inställsamheten.

Foreman hade allt mot sig men han var stor favorit till att vinna i ringen.

– Jag ska dansa. Dansa, sa Ali och alla trodde på honom.

Det var så Muhammad Ali vunnit sina stora segrar. Med ett blixtrande fotarbete, snabba händer och ett överlägset boxningsintellekt.

Det ingen visste, inte ens Alis närmaste medhjälpare och tränare, var att han hade helt andra planer på hur han skulle besegra den oövervinnelige.

– Unik som jag är har jag ansetts som en blivande förlorare. Jag, en artist, en kreatör, kallas för underdog mot en amatör, ironiserade Ali.

Matchen gick mitt i den afrikanska natten inför en enorm publik på plats och framför tv-apparater över hela världen.

Efteråt har matchen ofta refererats som att Ali körde sin överraskande rope-a-dope-taktik rakt igenom hela fajten men det stämmer inte alls. Att han bara hängde bakåt mot repen för att låta Foremans tunga slag absorberas av magmuskler understödda av repens sviktande och ett huvud långt utanför ringen, nästan omöjligt för Foreman att träffa.

Det stämmer i ungefär en minut av varje rond från rond tre till rond sju. Resten av tiden skickade Ali iväg jabbar och en farlig rak höger som blottade hans eget huvud otäckt men som Foreman aldrig hann med att utnyttja.

Ali träffade med mängder av slag. Bara i slutet av femte ronden skickade han iväg 19 slag i tre kombinationer på varandra där de allra flesta slagen träffade utan att Foreman fick in ett enda kontringsslag.

Omvänt träffade Foreman tungt och ofta med sina vilda svingar mot kroppen men Alis rope-a-dope betydde att medan han skyddade huvudet med handskarna och kroppen med armbågarna skänkte han motståndaren ett övertag som blev en sorts pyrrhusseger. Även mitt i natten var det extremt varmt och Foreman var inte van att boxas långa matcher. Han slog sig trött mot en levande boxboll.

I åttonde ronden är Foreman utmattad. Hans slag är inte längre hårda och då exploderar Alis snabba händer. Foreman går ner och kommer inte upp igen i tid. Ali boma yé.

I Zaires natt exploderar jublet.

I New York fylls sjunde avenyn snabbt med 30 000 människor som vrålar Ali, Ali, Ali, Ali …

Det är en av idrottshistoriens största och samtidigt mest riskfyllda taktiska triumfer. Ett mästerverk av historiens störste boxare och idrottsman.

– När jag slog Sonny Liston chockade jag världen. När jag blev muslim chockade jag världen. När jag slog George Foreman chockade jag världen. Jag kommer från huset Chock, konstaterade Muhammad Ali.

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.