Glöm svenska proffsboxare i OS

Erik Skoglund skulle naturligtvis vara ett stort medaljhopp i OS men glöm det. Foto: Stefan Alfelt

Internationella amatörboxningens president Dr Ching-Kou Wu slänger ur sig att OS i Rio blir öppet för världens bästa proffsboxare.

Det stämmer så klart i teorin men i verkligheten är amatörboxningen en döende företeelse som desperat försöker klamra sig kvar vid en position tillräckligt hyfsad för att de internationella delegaterna ska kunna fortsätta sitt luxuösa flängande runt jorden.

Ching-Kou Wus utspel är bara fjantigt.

Boxningen riskerade att kastas ut från OS-programmet redan för tio år sen och jag kan inte påstå att jag skulle ha saknat den. Amatörboxning är utbildning på vägen till boxningen som gäller, den i proffsringarna. Som amatör skolas du. Lär dig grunderna. Får en trygghet i dig själv.

Men det ger inte så mycket. En OS-titel är absolut en glänsande merit, men det är sällan något slutmål. Oftast används guldet till att ge en skjuts in i proffsvärlden där du, om du är framgångsrik, slipper fortsätta att försaka så mycket i livet för att hänge dig åt en satsning som inte kan ge något annat än vackra titlar att prata om för barnbarnen på ålderns höst.

AIBA har insett detta. Man tar bort huvudskydden – som ändå inte gör någon nytta. Man har försökt att tvinga in proffsen under sin kappa genom att bland annat förbjuda tränare att träna både amatörer och proffs som inte knutit sig till AIBA. Man försöker att återupprätta sin tidigare dominans med desperata försök att behålla en status som aldrig mer kommer tillbaka.

Superproffs som Badou Jack, Erik Skoglund, Mikaela Laurén, Anthony Yigit och resten av Sveriges just nu många mycket lovande yrkesboxare har bara allt att förlora på att ställa upp i OS.

För det första räcker tiden inte till. Man måste kvala till OS. Redan där spricker det. Proffsboxare på toppnivå går max tre matcher per år. Det finns ingen möjlighet att pressa in ett OS-kval och ett OS med fyra till sex matcher. Matcher som dessutom avgörs i korta matcher med en helt annan rytm än den proffsen boxas i.

Men framförallt är det för lite att vinna.

Som proffs boxas man för att tjäna pengar. Ett OS-guld är en vacker medalj och ett fint minne, men ett missat OS-guld för ett känt proffs betyder en backlash som kostar tid och pengar. Ett renommé som får sig en törn tar tid att bygga upp igen.

Ching-Kou Wu vet så klart om detta.

Han är bara desperat.

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.