Så blev Muhammad Ali den störste

Alla tiders störste boxare och idrottsman är död. Muhammad Ali blev 74 år. R.I.P.

Den störste har tystnat.

Man trodde inte att det skulle kunna ske, men inte ens Muhammad Ali lyckades att besegra döden.

”They never come back”, sa man förr om tungviktsmästarna som förlorade sin titel men Ali kom tillbaka om och om igen och han kommer aldrig att lämna oss.

Cassius Marcellus Clay Jr föddes 17:e januari 1942 i Louisville i Kentucky, gränsstat till den starkt rasistiska Djupa södern. Att hans familj räknades som färgad medelklass innebar inte att han hade en privilegierad uppväxt. I det då fortfarande rasåtskilda USA gjorde hans hudfärg honom till en andra klassens medborgare. Ett förtryck som kom att prägla Cassius framtida val i livet.

I oktober 1954 stals hans cykel, en nyinköpt Schwinn, när han och en kompis besökte en basar vid Columbia Auditorium där de bjöds på popcorn och glass. Gråtande och rasande skrek Cassius att han ville jaga fatt på tjuvarna och slå sans och vett ur dem.

Polismannen Joe Martin, som tog emot stöldanmälan, lyssnade tyst på Cassius utbrott innan han lugnt frågade:

– Vet du hur man slåss, då?

Svaret blev ett nej. Cassius Clay var ingen bråkstake eller odåga. Tvärtom var han något av en mönsterunge. En snäll pojke som alltid lydde sin mamma och på skolgården hade han mest gjort sig känd för att han var osedvanligt bra på att spela kula och att han sprang bredvid skolbussen till skolan, vilket han gjorde ibland för att väcka uppmärksamhet och bli ansedd som speciell. Cassius hade nämligen tidigt upptäckt att andra ungar gillade den som var annorlunda på ett kul vis.

Joe Martin, som vid sidan av sitt arbete som polis drev en lokal boxningsklubb, uppmanade Cassius att börja träna hos honom för att lära sig att ta för sig och så var idrottshistoriens störste och mest spännande superstjärna på väg att formas.

Martin blev Cassius förste boxningstränare medan hans fru Christine körde Clay och dennes jämnåriga klubbkamrater till galor runt om på USA:s östkust.

När de andra unga pojkarna före och efter matcher flirtade med tjejer och upptäckte livet drog sig Cassius tillbaka och läste i den bibel han alltid hade med sig. Pappa Cassius Clay Sr var metodist men mamma Odessa hade fått uppfostra Cassius Jr och hans storebror Rudolph till baptister.

I ringen var Cassius Clay allt annat än tillbakadragen. Han etablerade sig snabbt som en inte våldsamt hårt slående knockoutkung utan vann på att vara snabb, teknisk och boxningsintelligent på ett sätt som gjorde att han tidigt utvecklade en helt egen stil.

Som amatör gick Cassius Clay mängder av matcher under en intensiv sexårsperiod. Faktiskt så många att ingen egentligen vet hur många. Det som oftast accepteras som det mest officiella är att han vann 100 matcher och förlorade fem, men det finns även en lista som säger 127–5 och ytterligare en som hävdar att han vann över 130 matcher.

Han krönte sin amatörkarriär med att vinna olympiskt guld i lätt tungvikt 1960 i Rom med en finalseger på poäng över den polske sluggern Zbigniew Pietrzykowski.

Clay kom hem till USA som en mycket stolt amerikansk tonåring med tro om att han uträttat något positivt för sitt land, men blev djupt besviken på mottagandet.

Enligt vad han själv skrivit i en memoarbok nekade en servitris hemma i Louisville honom att beställa mat på en restaurang därför att endast vita serverades.

”Vi serverar inte negrer”, sa hon.

Cassius svarade:

”Jag äter inte heller dem.”

Vita inne på restaurangen började skrika ”Ge dig iväg, boy!”. Cassius Clay tittade på sin guldmedalj och tänkte: ”Den här saken är inte värd någonting, den kan inte ens ordna en hamburgare till mig.”

Strax efteråt hamnade han i bråk med ett gäng vita ungdomar. Desillusionerad gick han ner till Ohiofloden och kastade i guldmedaljen han tidigare varit så stolt över att han inte hade tagit av sig den under två dygn efter prisutdelningen i Rom.

Efter OS-triumfen blev Cassius professionell boxare. Karriären rivstartade med 19 raka segrar, varav 15 på knockout. I takt med framgångarna blev han alltmer utmanande och kaxig. Han skrävlade och pratade om sig själv som den störste genom alla tider, hånade motståndare och förutspådde i vilken rond han skulle slå ut dem.

Hans 20:e motståndare blev den väldige Sonny Liston. En kåkfarare dömd för väpnade rån som ansågs oövervinnlig i ringen och kallades för världens mest hårdföra och ondskefulla man.

Clay hade då dessutom turligt vunnit några riktigt tuffa matcher. Bland annat den senaste inför Listonmatchen mot Henry Cooper som slagit ned Cassius, men som sedan tvingats att ge upp på grund av ett våldsamt blodflöde från ett jack över ena ögat.

Inför matchen mot Liston gapade Cassius Clay som vanligt om att han var den störste och om när och hur han skulle slå ut sin motståndare, vilket inte gjorde honom populär hos den betalande boxningspubliken som fortfarande till absolut största delen var vit.

Än mer avskydd blev han när det avslöjades att han umgicks allt mer intensivt med den kontroversielle islamitiske separatistledaren Malcom X. Det amerikanska etablissemanget önskade nu inget hellre än att se ”Skrävlaren från Louisville” få rejält på den stora truten.

När boxarna stod näsa mot näsa i ringen och lyssnade på domarens ord om en ren och juste match stirrade Liston med iskallt hat i blicken rakt in i Clays ögon.

Cassius kontrade med att säga:

– Vad glor du på, din stora fula björn?

En psykning som, enligt Clay, gjorde motståndaren förvirrad och osäker trots att han använt samma förolämpning 18 gånger i följd med fingret pekande på Liston vid en presskonferens inför matchen innan han fortsatte med ”du är så ful att du måste smyga dig på spegeln för att den inte ska ramla av väggen. Du är för ful för att vara världsmästare. Jag är vacker”.

För att framhäva kontrasten mellan Listons klumpighet och sin egen explosiva smidighet använde Cassius också det mest klassiska av hans många kända citat om sin egen förträfflighet:

”Float like a butterfly, sting like a bee, your hands can´t hit what your eyes can´t see.”

Sväva som en fjäril, stick som ett bi, dina händer kan inte träffa det dina ögon inte kan se.

Som flera andra av Clay/Alis kända uttalanden var det ett rim skrivet av hans mentor och coach Drew Bundini Brown, men innebörden var tydlig och Cassius älskade det som beskrivning av sin dansande boxningsstil.

Sonny Liston slog oerhört mycket hårdare än Cassius Clay men slagen träffade inte sitt mål. Clays snabba fötter tillät honom att boxas nonchalant med hängande händer och blixtrande kontraattacker. Liston träffades av massor av slag. Utan att ett enda av dem var riktigt nära att knocka honom räckte de tillsammans mer än tillräckligt.

Precis innan pausen inför sjunde ronden träffade Clay med två hårda vänsterslag som fick Liston att vackla till. I pausen säger Liston till sina sekonder att det är nog nu. De missuppfattar honom och tror att Sonny är så förbannad att han tänker gå ut och sänka den kaxige opponenten men Liston orkar helt enkelt inte mer. Han ger upp sittandes på sin pall.

Cassius Clay var nu professionell världsmästare i tungvikt och han hade blivit det i en värld där tv slagit igenom med full kraft. Medias exponering av honom var enorm och han behärskade det nya läget fullständigt. Världens media sögs in i Cassius Clays värld och alla njöt.

Efter segern avslöjade Clay att han konverterat från kristendomen och gått med i den svarta nationaliströrelsen Nation of Islam eller Black Muslims som den även benämndes. Rörelsen predikade att färgade skulle dra sig undan ondskan i form av de vita djävlarnas samhälle och skapa sig ett eget svart paradis. Samtidigt bytte Clay namn till Muhammad Ali som Black Muslims religiöse ledare Elijah Muhammad förärat honom.

– Kristendomen har bara hjärntvättat den svarte mannen i Amerika. Den har lärt honom att blicka efter sin himmel i skyn, i eftervärlden, medan den vite mannen njuter av sin himmel här på jorden, sa Ali i en Playboyintervju.

Med världsmästartiteln, religionsskiftet och namnbytet förvandlades Cassius Clay alias Muhammad Ali till något som blev mycket mer än en kaxigt provocerande klassboxare.

Muhammad Ali blev idrottshistoriens största maktfaktor. En röst en värld i såväl kallt som varmt krig lyssnade på oavsett om man höll med honom eller avskydde hans åsikter.

Ingen idrottsman, eller knappt ens någon född eller påhittad varelse, har varken förr eller senare varit så känd över precis hela världen på en och samma gång. I Afrikas fattigaste byar, i Asiens mest otillgängliga bergstrakter, i Sydamerikas kåkstäder – överallt var allt Ali gjorde och sa lika väl känt som i Amerikas och Europas finkulturella snobbfasader.

Muhammad Ali berörde och upprörde. Älskades och hatades. Hans plattform för att förändra världen var att slå andra män på käften samtidigt som han slogs verbalt mot världens orättvisor och predikade kärlek. Muhammad Alis tankar ihop med hans snabba intellekts formuleringskonst berörde alla. Som författaren Norman Mailer skrev: ”Ali är själva andan i det 20:e århundradet.”

1980 konstaterades i The Guinness Book of World Records att Muhammad Ali passerat president Lincoln, Jesus och Napoleon som tidernas mest omskrivna person.

När Ali vägrade att bli soldat och delta i Vietnamkriget rörde det upp starka känslor i USA. Även om han förmodligen aldrig sa ”no Viet Cong ever called me a nigger” (det finns ingen dokumentation om var eller när han skulle ha fällt det ofta använda och berömda citatet) satte hans vapenvägran fokus på det meningslösa och orimliga i Amerikas krigföring på andra sidan jorden.

– Varför ska de be mig, en annan så kallad neger, att ta på en uniform och åka 10 000 miles hemifrån för att droppa bomber och kulor på färgade människor i Vietnam när så kallade negrer i Louisville behandlas som hundar och förnekas självklara mänskliga rättigheter? sa Ali.

I juni 1967 dömdes Ali till fem års fängelse och 10 000 dollar i böter. Plus att han fråntogs den VM-titel han bland annat försvarat i en andra match mot Sonny Liston. Den berömda matchen med knockoutslaget ingen såg i den första ronden följd av Neil Leifers världsberömda bild som alla sett. Bilden av Ali stående över den utslagne Liston skrikandes: ”Get up and fight, sucker!”

Med en rad överklaganden höll sig Ali borta från fängelset och 1970 hittade hans advokater ett kryphål i boxningsmuren. Staten Georgia hade ingen fungerande boxningskommission. Därför kunde Ali göra comeback där, mot Jerry Quarry som han knockade i tredje ronden.

Det blev inledningen till den mest glansfyllda tungviktsperioden i boxningens historia med en rad klassiska matcher. Alla med Muhammad Ali i någon form av huvudroll.

Först fick han en ny VM-chans. Mot Joe Frazier i Madison Square Garden 8 mars 1971. Marknadsförd som århundradets match eftersom det var första gången som två obesegrade mästare möttes.

En match mellan den främste företrädaren för en starkt växande proteströrelse som ifrågasatte det politiska etablissemangets vilja att kriga i Vietnam och en förespråkare för kriget som dock inte fått åka iväg som soldat eftersom han var pappa. ”Men jag hade gärna åkt då det här landet har varit så snällt mot mig”, sa Frazier och möttes av Alis hån.

Det blev en match med 15 skoningslösa ronder. I sista ronden slängde Smokin´ Joe iväg en stenhård vänster som skickade Ali till golvet. Ali kom upp men alla domarrösterna gick till Frazier. Ali/Clays första förlust.

Trots förlusten höll Alis magi media i ett fortsatt järngrepp. The Greatest levererade alltid. Efter tio nya segrar förlorade han dock igen, mot Ken Norton som slog av käken på honom. Ali tog revansch ett halvår senare i en jämn match med delat domslut.

Segern öppnade för returmatch mot Frazier, återigen i Madison Square Garden. För Ali låg dels revansch, dels chans till en ny titelmatch. Vinnaren skulle få möta den grymt hårt slående George Foreman som tagit VM-titeln från Frazier på KO i andra ronden.

Ali dominerade inledningsvis med sina snabba fötter och händer men Frazier bokstavligen slog sig in i matchen och tvingade sin motståndare till rent slagsmål tå mot tå i de avslutande ronderna där Frazier tog emot stenhårda slag med ett leende, men Ali fick sin revansch på poäng.

Nästa match skulle bli ett av idrottshistoriens märkligaste och mest berömda arrangemang. Färske promotorn Don King hade lovat de båda boxarna rekordgaget fem miljoner dollar vardera, vilket var en enorm summa för en idrottsman 1974. Problemet var att King inte hade de pengarna. Räddningen kom oväntat då Zaires president och diktator Mobutu Seso Seko garanterade gagen mot att matchen gick i landets huvudstad Kinshasa.

Båda boxarna och ett stort följe med pressfolk från hela världen kom till Zaire, som i dag heter Demokratiska Republiken Kongo, flera månader innan matchen skulle boxas i slutet av september. En vistelse som förlängdes ytterligare när Foreman fick ett jack intill ena ögat på träning och matchen fick skjutas upp till 30:e oktober.

Månaderna i Afrika blev Muhammad Alis ultimata show. Han briljerade inför pressen med sina anekdoter, liknelser, dikter och såklart ständiga förklenande uttalande om sin blivande motståndare typ ”jag har sett Foreman skuggboxas. Skuggan vann.”.

Alla experter trodde på seger för den sju år yngre obesegrade Foreman som vunnit 38 av sina 41 segrar på knockout men Ali använde den rapporterande expertisen till att lura sin blivande motståndare.

– Jag är så snabb att när jag släckte ljuset i går kväll i mitt sovrum var jag i sängen innan rummet hann bli mörkt, sa Ali.

Inför matchen lät Ali tro att han skulle försöka vinna med sin tidigare talang att dansa bort från Foremans tunga slag, men Ali visste att han hade blivit mycket tyngre och långsammare. Ändå kom hans rope-a-dope-taktik att fullständigt överraska både åskådare och Foreman.

Ali lutade sig tillbaka mot repen, skyddade sitt huvud med armarna och lät Foreman bombardera hans kropp med tunga slag som absorberades av kombinationen av en mer voluminös kroppshydda som han roterade med slagens riktning och därmed styrde kraften till de sviktande repen.

Ali hade bestämt sig för den rent livsfarliga taktiken att låta boxningshistoriens kanske mest hårtslående boxare slå sig trött mot honom. Inte ens Alis legendariske tränare Angelo Dundee hade fått veta vad Muhammad tänkt ut för plan.

Medan Foreman matade in slag på slag mot Alis mage och njurar hetsade Ali den enorma publiken till att oupphörligt skrika ”Ali bumaye”, vilket betydde: Ali, döda honom.

Efter att han stått upp mot den amerikanska regimen och vägrat att åka till Vietnam hade Alis status i tredje världen lyfts till den kungatitel han så ofta sagt han skulle erövra – King of the World. Ali hade hela Afrika bakom sig när han lät Foreman misshandla hans kropp och han sög energi ur folkets kärlek.

I sjunde ronden satte Ali munnen intill Foremans öra och viskade: ”Är det allt du har, George?”

Foreman orkade inte svara, men har erkänt att han tänkte ”ja, det är nog inte mer än så här”.

I takt med att Foreman tröttnade kontrade Ali allt oftare med att slå över hans armar och träffa huvudet. Farliga slag för Ali som blottade sig men effektiva eftersom Foreman inte var kapabel att skydda sig. Kombinationen av att bli träffad och all den energi han slösade på sina egna slag blev förödande.

I åttonde ronden kontrade Ali med två högerslag över Foremans jabb och den store mästaren vacklade till. Ali tog omedelbart chansen med en femslagskombination som sänkte Foreman. Alis vansinnestaktik hade gett honom tillbaka den världsmästarstatus myndigheterna tagit ifrån honom sju år tidigare.

Muhammad Ali försvarade därefter sin VM-titel tio gånger innan han förlorade mot Leon Spinks i februari 1978. Ett av titelförsvaren var den tredje fighten mot Joe Frazier, The Thrilla in Manila, tungviktshistoriens tuffaste och mest brutala match.

Genom åren hade Ali förolämpat Frazier med att kalla honom Uncle Tom, den vite mannens mästare och inför den sista matchen även gorilla eftersom det rimmade bra på Manila.

Frazier hade kontrat med att använda Alis tidigare namn Cassius Clay, som Ali hatade att kallas eftersom han ansåg det som ett slavnamn. Med en seger var i de tidigare mötena blev det dags att göra upp en gång för alla i Araneta Coliseum i Manila, Filippinerna, 1:e oktober 1975.

Likt Zaires Mobutu var det återigen en diktator, Ferdinand Marcos, som ville göra sig mer populär hos sitt förtryckta folk genom att bjuda på ett spektakulärt skådespel. Don King tackade skrupellöst och ordnade lukrativa tv-sändningar till hela världen.

Ali tog ganska lätt på matchen i tron att Frazier efter sin senaste förlust mot Foreman var slut. Dessutom var han återigen på väg att byta fru och när det gick upp för hans dåvarande fru Belinda reste hon till Filippinerna med ett störande jättebråk som följd.

I det andra lägret förberedde sig Smokin´ Joe disciplinerat och effektivt. Han ville inte bara vinna utan rent av hämnas då han ansåg att Ali förrått honom. Under Alis svåra tid med fängelsedom och avstängning hade Frazier stöttat Ali såväl med uttalanden som pengar till en comeback och allt han fått som tack var hån.

Droppen för Frazier var när Ali på en presskonferens inför matchen slog ned en gorilladocka och sa: ”It’s gonna be a thrilla, and a chilla, and a killa, when I get the Gorilla in Manila.”

Ali inledde matchen i ett rasande tempo och träffade med massor av hårda slag men den otroligt fokuserade och hatfyllde Frazier gick bara framåt för att slå tunga slag från nära håll vilket gjorde Ali frustrerad.

I fjärde ronden ökade Frazier tempot med hårda träffar mot både kropp och huvud. Ali försökte ta tillbaka initiativet med alla sina trick och olika stilar men Frazier malde på.

Hettan i hallen var enorm och i tionde ronden började Fraziers urladdning ställa till problem för honom. Han orkade inte slå lika hårt längre. Ali fick kraft av motståndarens svaghetstecken och började dansa igen.

I elfte ronden murade Ali igen bägge Fraziers ögon med en rad hårda träffar. I tolfte ronden kunde Frazier inte se alls med sitt vänstra öga och träffades därför gång på gång av Alis höger. I den 13:e ronden flög Fraziers tandskydd ut ur munnen efter en hård träff och när domaren inte bröt utnyttjade Ali läget till att i två minuter slå intensivt mot motståndarens mun som slets sönder.

I den näst sista, 14:e ronden, var Frazier i praktiken blind och helt försvarslös men han lyckades ändå stå upp tills gonggongen gick. Hans tränare Eddie Futch beslöt att stoppa matchen trots Fraziers protester och kastade in handduken.

Vad Futch inte kunde veta var att även den hårt medtagne Ali då hade bestämt sig för att ge upp och sagt till Angelo Dundee att klippa upp tejpningen runt hans handskar.

– Detta var det närmaste döden jag har kommit. Joe Frazier är den störste fightern genom tiderna, näst efter mig, uttalade sig Ali.

Båda boxarna fördes till sjukhus för vård. Efteråt kortades titelmatcher från 15 till tolv ronder eftersom alla begrep att det Ali och Frazier gått igenom absolut inte kunde vara nyttigt. Två fantastiska idrottsmän hade pressat sig långt över gränsen för vad en normal människa ska tåla.

The Thrilla in Manila blev början till slutet för epoken Ali. Han tog visserligen tillbaka sin VM-titel en tredje gång med revansch på Leon Spinks men i matchen efter fick Ali fruktansvärt med stryk av Larry Holmes och gick sedan bara en match till. Också det en förlust, mot Trevor Berbick 11 december 1981 på Bahamas.

Historiens största idrottskarriär var över. Cassius Clay/Muhammad Ali utnämndes av Sports Illustrated 1999 till 1900-talets störste idrottsman. Ingen annan idrottsman har tagit så stor plats och fått så mycket uppmärksamhet för sitt idrottsutövande och sina tankar.

När den brittiske tv-journalisten David Frost frågade ”vad vill du att folk ska tänka om dig när du är borta?”, svarade Ali snabbt:

”Jag vill att de ska säga:

Han tog några koppar kärlek.

Han tog en matsked av tålamod.

En tesked generositet.

En pint av snällhet.

Han tog en kvarts gallon av skratt.

En nypa deltagande.

Och sedan mixade han vilja med glädje. Han tillförde massor av tillit och han rörde ihop det väl.

Sedan fördelade han det över en livstid och serverade det till var och en av de behövande människor som han mötte.”

Muhammad Ali var unik på många sätt. Som han själv sa:

”Jag är den störste. Det sa jag redan innan jag visste det.”

Texten har varit publicerad i Aftonbladet

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.