Kent Hansson: Sverige har en stolt tungviktshistoria

10641063_770135193045827_6560457896301464201_nSvensk proffsboxning upplever en härlig hausse just nu. Vad gäller tungviktsdivsionen har vi två obesegrade killar som kan gå långt. Det är Otto Wallin och Adrian ”Gäddan” Granat.

Det finns boxningsfantaster på en del sajter som menar att Gäddan är den bäste svenske tungvikaren i modern tid.

Gäddan är vass. Gäddan kan gå långt.

Men det där med ”modern tid”, vad är det?  Det låter så oseriöst och löjligt. Sverige har en stolt tungviktshistoria. Sverige har haft en världmästare i tungvikt, Ingemar Johansson. På den tiden det begav sig, 1959 fanns det bara en världsmästare. Dessutom blev Ingo vald till årets idrottsman alla kategorier.  I hela världen.

Under tre år utkämpades det tre VM-matcher i tungvikt och Ingo var inblandad i alla tre. För den yngre generationen är det något svårt att förstå hur pass stor Ingo var då.

Före Ingo-epoken hade vi Olle Tandberg och Harry Persson.

Anders ”Lillen” Eklund dök upp på 80-talet och det fanns ett otroligt stort medialt intresse runt hans person. Jag följde hela Lillens proffskarriär. I Danmark, Finland, Åland, USA och England.

Lillen hade listan 19–5–1. Han mötte inte mindre än NIO killar som var uppe i en VM-ring. Han blev europamästare två gånger (1985 och 1987). Han knockade två duktiga tungviktare, Steffen Tangstad och Alfredo Evangelista i EM-matcherna. Däremot var han chanslös mot Frank Bruno i London och i Altlantic City mot Tim Witherspoon släcktes ljuset för svensken redan i den första ronden.

Man bedömer en boxare efter meriterna och Gäddan har ännu inte vunnit någon titel, men matchas han rätt kommer dagen då jag får se Gäddan med ett mästarbälte.

Om man ska kalla sig boxningsexpert måste man kunna sin historia. De flesta som skriver boxning är pålästa, men en och annan hemfaller till att bli hejaklacksledare.

Ännu inga kommentarer

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.