Därför är Ingos match inte en måttstock

Klara Svensson har all anledning att le. Hon möter Cecilia Brækhus i en match som kan bli den största svenska boxningsmatchen under 2017. Trots flera supermatcher för killar. Foto: Stefan Alfelt

 

Det var inte bättre förr.

Det var annorlunda.

Faktiskt var det jag som formulerade det så först i tidningen Arbetet efter att ha sett en repris av VM-finalen i fotboll 1958 på tv. Kvällspostens legendariske krönikör Birger Buhre gav mig credd för meningen och snodde sen den rakt av om och om igen så att han numera anses vara den som skrev det först.

Skit samma.

Grejen är att formuleringen håller fortfarande. Det var inte bättre förr. Det var annorlunda.

Inte minst inom proffsboxningen.

När nu Viasats sportchef Per Nunstedt säger att Klara Svenssons kommande VM-match mot Cecilia Brækhus är en av de största i svensk boxning är ju inte det en diss av Ingemar Johanssons, Bosse Högbergs, eller Anders ”Lillen” Eklunds största fighter. Det är ett konstaterande och jag kan inte annat än hålla med Nunstedt som jag känner som en sansad och kunnig person.

Ingemar Johansson vs Eddie Machen drog 14 september 1958 till Ullevi 53 614 åskådare. Fortfarande svenskt publikrekord för idrott.

Den matchen och Ingos tre VM-fighter i tungvikt mot Floyd Patterson är självklart sportsligt sett betydligt större matcher än Cecilia Brækhus–Klara Svensson men det finns ingen anledning att jämföra. Man behöver inte vara historielös bara för att man haussar samtiden.

Även om en MMA-fight med Alexander Johansson lockade över 30 000 åskådare till Tele2 Arena mitt i natten kommer vi aldrig att få tillbaka tiden då massorna är tvungna att ta sig till en arena för att se proffsboxning, kampsport eller stor idrott överhuvudtaget.

I dag plockar du upp det på din tv, dator, padda eller telefon. Var du än är. Till och med när du vill. Behovet av att vara på plats är så mycket mindre i dag och måste då kompenseras av hipfaktorn av att ha varit där när det händer.

I Norge är det hippaste du kan se framför dig förutom julafton de närmaste månaderna boxningsmatchen 28 januari i Spektrum mellan Cecilia Brækhus och Klara Svensson. När de 10 000 biljetterna släpps nästa torsdag försvinner de på någon timme. Om norrmännen skulle kunna sälja 53 614 biljetter kommer vi aldrig att få veta eftersom Spektrums väggar begränsar insläpp av såna massor och något publikrekord aldrig varit aktuellt att försöka slå. Däremot är det ganska troligt att matchen kommer att ses av mer än trettio gånger så många som såg Ingo knocka Machen, tack vare dagens tv-sändningar.

Intresse i dag är svårt att mäta.

Jag och väldigt många av er som läser denna blogg vet såklart att Badou Jacks unificationmatch mot James DeGale 14 januari i Brooklyn kommer att vara den sportsligt sett bästa boxningsmatch som en svensk varit inblandad i sen Ingos dagar.

Ändå är jag ganska säker på att Klara Svensson mot Cecilia Brækhus kommer att vara mer exponerad och hetare i media två veckor senare.

Varför?

Jo, för att det är så dagens idrottsintresse fungerar.

Intresset för Badou Jack slåss med tidsskillnad och att hans karriär helt skett over there. Han har inte synts i morgonsofforna här hemma. Han finns inte på några reklampelare. Svensk press (förutom jag själv i Aftonbladet) gjorde inte ens förhands eller nämnde när han vann WBC-titeln i supermellanvikt. Den största av alla titlar. Den största titel en svensk haft sen Ingemar Johansson brutalt knockade Floyd Patterson.

Det finns ingen rättvisa i medieexponering. Anthony Yigit har precis fått sin Europatitelmatch som skulle ha gått nästa lördag i London inställd. Väldigt få svenskar vet vem Yigit är trots att han kanske är den bäste av alla väldigt bra boxare som vi har just nu.

Självklart orättvist.

På samma sätt som det är orättvist att Erik Skoglund på väg mot stora matcher som ger eko ute i världen kommer att nämnas mindre än Klara Svensson det närmaste halvåret. När Mikaela Laurén  och Klara Svensson släppte loss det verbala artilleriet inför deras match spelade de på exakt de strängar som skapar intresse i dag.

Två tjejer som vill slå varandra på käften och som säger att de avskyr varandra. Kanon. Vem bryr sig i det läget om matchen handlar om något bälte eller en titel knappt någon ens vet vad den står för?

Intresset skapades av personligheterna och det är så boxningen alltid har fungerat.

Tar man publiksiffror som intäkt för intresse har boxningen aldrig hämtat sig efter att Jack Dempsey och Gene Tunney drog 120 000 åskådare till deras VM-match 1926 på Sesquicentennial Stadium i Philadelphia.

Intresse är så mycket svårare att mäta i dag. Jag var själv på historiens mest penningstinna fight förra året när Floyd Mayweather Jr drog in 2,6 miljarder kronor en kväll i Las Vegas medan förloraren Manny Pacquiao fick nöja sig med 1,2 miljarder.

Var den matchen större än Dempsey–Tunney bara för att den skapade större pengar?

Eller ska man räkna åskådare som viktigaste parametern?

Intresse är subjektivt.

Vilka matcher som är störst finns bara i betraktarnas ögon. Ingen kan ha en objektiv sanning.

Nästa år vet jag att jag kommer att ha en radda stora matcher med svenska boxare att se fram mot.

Badou Jack–James DeGale. En supermatch.

Klara Svensson–Cecilia Brækhus. En dammatch kan inte bli större.

Erik Skoglund mot antingen Robert Stieglitz eller/och vinnaren av Jürgen Brähmer–Nathan Cleverly. Världsklass. Yppersta världsklass.

Anthony Yigit. Han får sin titelmatch och han är beredd att utmana vem som helst i världen.

Och sen har vi en gädda som lurar i vassen också.

Adrian Granat.

En tungviktare med extremt klipp i nävarna. Han kommer aldrig att skapa Ingofeber igen, för det är omöjligt i dagens samhälle, men han kan bli mycket stor i världen.

Vi ska heller inte glömma Mikaela Laurén. Hon kommer troligtvis att ta tillbaka sin VM-titel för WBC och sen vänta på att utmana Brækhus och Klara.

Så även om vi aldrig mer kommer att vara med om att ett helt folk kommer att gå upp mitt i natten för att lyssna på ett raspigt radioreferat kan vi aldrig med säkerhet säga att det var bättre eller mer intressant förr.

En kommentar till “Därför är Ingos match inte en måttstock”

  1. Åke Sintring
    17 december 2016 kl 10:20 #

    Om du med ”bäst” menar högst uppnådda nivå, kvalitetsmässigt, på en match, måste Ingemars mot Floyd 1959 bara vara den bästa. Den kan gott tjänstgöra som måttstock.Så är det bara.

    Du borde ha nämnt att Harry Persson boxats inför den största publik en svensk ställts inför, nämligen den första matchen mellan Jack Dempsey och Gene Tunney, den i Philadelphia. Det nämns inte ens på Wikipedia.

    Men de svenska fotbollsspelarna i VM 1950 hade än större publik, en 170 000 åskådare. Det gick väl så där för svenskarna den gången, tyvärr.

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.