Jag ser Skoglunds snälla ögon varje dag

Erik Skoglund var så nära de stora matcherna. Nu kan vi bara hoppas på att han blir frisk igen. Foto: Stefan Alfelt

I början av 2013 skrev jag i en krönika om Erik Skoglund i Sportbladet:

”Min känsla är att Erik Skoglund blir Sveriges näste världsmästare i proffsboxning. Låt er inte luras av hans snälla ögon. I ringen är han en killer.”

Jag ser hans snälla ögon framför mig varenda dag nu.

Kan inte släppa tankarna på hur Erik ligger försatt i medicinsk koma i stället för att dag efter dag fortsätta att förbereda sig inför de stora matcher som var på gång och som skulle skänka honom ära, berömmelse och rikedom.

Om livet vore rättvist skulle hans pappa Johan och hans bror Marcus fortfarande träna honom och sambon, dietisten Angelica, skulle fortfarande tvinga honom att äta sunt varje dag för att vara perfekt förberedd när en VM-match plötsligt skulle bli aktuell.

För varje dag som hans snälla ögon döljs bakom slutna ögonlock i en respirator glider drömmen om att bli världens bäste boxare allt längre bort. Än så länge vet vi inte mycket om Eriks skada men erfarenheten säger oss att en hjärnblödning som behandlas som den görs på Karolinska sjukhuset i Solna definitivt är allvarlig.

I hela mitt vuxna liv har jag jobbat som journalist på stora tidningar där världshändelser och toppidrott varit överordnat det lokala. Arenateatern har premierats före den genuina idrottsgrunden där samhällsnytta, positiv fostran och sunda värderingar ska skapa välartade människor av sökande ungdomar. Proffsboxning handlar om pengar till 80 procent, om drömmar till 15 procent och högt räknat 5 procent om idrott.

Inte så att jag tycker att proffsboxarna är dåliga idrottsmän.

Tvärtom.

De är kanske de bäst tränade atleter jag någonsin har träffat och de drivs absolut av en hunger att vinna titlar och bälten men i grunden handlar det om business precis som dagens kapsejsade proffsfotboll där pengar och absolut ingenting annat avgör vilka lag som ska bli säsongens bästa.

Proffsboxningen blev tidigt den mest cyniska idrotten av alla där man i protest mot att en världsorganisation stal branschens alla pengar skapade en massa organisationer som utropade världsmästare för att sno åt sig så stora andelar som möjligt av den stora kakan.

Badou Jack blev Sveriges näste världsmästare efter att jag skrev min text 2013 men till för bara en vecka sen trodde jag absolut att Erik Skoglund också skulle boxa hem ett världsmästarbälte för någon av de stora organisationerna. Som en av de mest seriösa av alla de många seriösa boxare jag ständigt möter visade han att han hade etablerat sig i den absoluta världstoppen i en av världens hårdaste och mest konkurrensutsatta idrottsbranscher.

I morgon, söndagen 17 december, skulle jag egentligen ha suttit vid ringside i O2 Arena i London för att se Erik ta ett steg på vägen i en tuff match mot engelsmannen Rocky Fielding.

Men just nu kan jag inte hoppas på någonting annat än att återigen kunna få se in i hans leende snälla ögon.

7 kommentarer till “Jag ser Skoglunds snälla ögon varje dag”

  1. 20 december 2017 kl 15:36 #

    Jag tycker media ägnat Erik märkligt litet intresse genom åren. Även dessa hemska dagar. Hans match mot Glenn Johnson var bra. Johnson var ju på retur, naturligtvis men fortfarande svår att handskas med. Få skrev om detta, om ens någon. Matchen mot Callum Smith får mig att ranka den över Bosse Högbergs bästa och i jämnhöjd med Badou Jacks, om inte mer. Vad säger ni andra? Callum Smith är bra! Han stod som Badous obligatoriske utmanare i ett års tid! Hur många känner till det? Skoglunds attityd gentemot motståndarna i ringen har alltid varit exemplarisk. Måtte han återhämta sig. Men någon mer boxning blir det ju inte. Trist för en sån fin kille.

  2. 21 december 2017 kl 15:56 #

    Får säga att jag både delar och delar inte din uppfattning.

    Skoglund har nog varit den mest uppmärksammade boxningssvensken under de senaste åren och varit med i TV/tidningar en hel del, tom mer uppmärksammad än Badou Jack vilket är fel av ”fake media” men det beror på att Jack är ”over there”. Sen får boxning generellt för lite uppmärksamhet men det beror på att vi bor i bror duktig landet Sverige.

    Innan Erik blev skadad var han objektivt den tredje bästa svensken P4P efter Jack (som är solklar etta och rent sportsligt/konkurrensmässigt större än Ingo enligt vår tidigare diskussion) och Yigit nr 2 som mött ganska så betydligt bättre boxare och gjort bättre resultat och dessutom lagt beslag på EBU-titeln.

    Vad du skriver om Glenn Johsson visar att du inte kan så mycket om boxning. Han var 45 år när de möttes och absolut inte dålig men kanske mera en seriös journey man rankad ca 70-100 på boxrec. Dessutom var det många internationella bedömare som ansåg att det var en bortdömning a la Sauerland stil.

    Matchen mot Callum Smith var den första topp 10 boxaren Erik mötte i match nr 27 så han har matchats försiktigt/klokt. Han gjorde en riktigt bra match men förlorade klart på poäng. Här i Sverige pratades en del om bortdömning men den diskussionen fanns inte i något annat land. Det var en solklar seger. Men mycket känslor i boxning.

    Rankar Erik som en av de bästa svenska boxarna genom tiderna (dock inte bland yttersta toppskiktet dvs Jack, Ingo, Scott och Krjanc osv) och hoppas han återhämtar sig på bästa sätt!

  3. 21 december 2017 kl 20:19 #

    Badou Jack är ”enligt vår tidigare diskussion … solklar etta.. större än Ingo”. Den slutsatsen står inte jag för. Det måtte väl ändå ha framgått. Inte heller rankar jag Yigit före Skoglund. Är du medveten om att Callum Smith under ett års tid var förste utmanare till Badou Jack? Vare sig Yigit eller Krajnc mötte en boxare av den kalibern. Jag menar att du grovt underskattar såväl Callum Smith som Erik Skoglund. Jag såg Erik Skoglunds match mot Glenn Johnson. Är bortrest just nu, har inte tillgång till arkivet därhemma. Men Johnson höll god klass länge, trots att han var gammal och ”over the hill”. En light version av Archie Moore.

  4. 31 december 2017 kl 09:42 #

    Som vanligt är du vassare i din replik än i det första inlägget.

    Du skriver upp Smith ganska mycket jämfört med vad han åstadkommit rent objektivt. En av Englands mest seniora skribenter (typ UKs svar på Per Åke Persson ed) skrev inför matchen att ”Smith has a lot of hype. We will soon see if there is any substance.”

    Smith har alltså aldrig mött någon i den riktiga världdtoppen (dvs topp 5-10) – jämför med Jack – Direll , Groves , Bute och Cleverly. Jag menar dock att Smith tillhör den absoluta världdtoppen men innan han mött någon i den absoluta toppen kan man bara spekulera.

    Du verkar lyfta upp faktumet att ha mött och boxat bra mot Smith som någon som är större än vad Jack gjort vilket ju är galenskap. Så jävla bra är han inte.

    Att vara utmanare på en stor organisation säger inte heller allt. Tänk på att Patrik Nielsen låg etta på WBC ett tag efter att mött sopor rankade ca 100-200 på boxrec. Han steg utan att göra något…

    I boxning måste man alltid göra en helhetsbedömning. Detta förstår Hansson och Alfelt.

  5. 3 januari 2018 kl 14:56 #

    Groves hade gått två hårda matcher mod DeGale och knockats otäckt hårt i den andra; sådant sätter sina spår. Bute hade likaså gått hårda matcher av ”careershortening” slag, som en av Englands mest seniora skribenter kanske skulle ha uttryckt det, hans kolleger gör det i alla fall. Cleverly var sedan länge förbrukad. Huruvida Jack är större än Smith får framtiden utvisa. Att Nielsen rankats högt är begripligt, möjligen, om man som rankarna aldrig sett honom (men dom har ju tillgång till matchlistor i WBC också…) Jag har sett honom i flera matcher. Han ser livsfarlig ut i halva första ronden. Men sedan är det bara positionering. Callum Smith var rankad som etta i ett drygt år av WBC och WBO. WBA och IBF hade inte honom bland de tio bästa. Det visar bara hur ”politics” fungerar, bindningar till TV-bolag och promotorer etc. Av någon anledning nappade inte Badou Jack på att möta sin försteutmanare i WBC och WBO (Smith!). ”Galenskap”? Som sagt, Tim, ”förståsigpåaren”, framtiden får utvisa. Jag vill önska dig, Anders Nilsson och Thomas Jensen, som alla förklarat mig okunnig, och ”lille vän”, ett Gott Nytt År. Och samma gäller Stefan Alfelt, av vilken jag fått epitetet ”patetisk fjant”. Och inte värdig att diskutera med honom.

  6. 3 januari 2018 kl 19:45 #

    Du skrev fel ovan. Du menade Froch hade slagit Groves. Visst. Men Froch var en superchamp. Dessutom glömde jag nämna OS guldmedlajören Degale aom blev slaktad av Jack men som fick de köpta domarna att döma oavgjort.

    Smith har inte mött så bra gubbar än…med det kommer…

    Tycker att du överdriver angående andra debattörers ton. Boxning är en hård sport alltså får man finna sig i lite hårda tongångar. Sen kan jag hålla med om att Alfelt och Hansson ibland tar i med lite väl hårda nypor om de anser att vi debattörer har fel – det är lite härskarteknik av dem. Å andra sidan är detta deras sida och de är faktiskt på en helt annan nivå när det gäller boxningskunnande än oss andra. Med handen på hjärtat Åke.

    Fight on.

  7. 3 januari 2018 kl 21:34 #

    Visst. Jag tog fel. Froch skulle det vara. Men för Groves´ hjärna spelar det mindre roll vem som skakar om den. En sådan knock sätter sina spår. Vad gäller andra debattörers standard finns det sprickor i fasaden, litet nu och då. Återkommer väl någon gång till det.

    Såg just Mayweather i TV. Han sa, att det gäller att plocka rätt motståndare till sina boxare. Han valde att låta Jack gå upp i vikt för att möta en avdankad Stevenson. Hellre det än att möta försteutmanaren i supermellanvikt och att därmed avsäga sig sin organisations VM-titeln. Just det. Det gäller att plocka rätt motståndare.

Kommentera

Posta din åsikt här. Vänligen håll en vänlig ton. Din epost-adress visas inte offentligt.